Ordförande Reinfeldt

Igår tog Sverige över ordföranderollen för den Europeiska unionen. På Skansen hölls en officiell ceremoni där kungligheterna deltog och statsministern höll tal. Det är ett EU i kris som ordförande Reinfeldt nu ska leda. Dels har vi den ekonomiska krisen med massarbetslöshet i spåren, dels har vi klimatförhandlingarna där regeringarna förhoppningsvis kan enas kring radikala beslut på toppmötet i Köpenhamn och Acta förhandlingarna rörande den internationella upphovsrätten går in i sitt slutskede. Det irländska folket ska ännu en gång rösta om det nya fördraget och vad händer om de röstar nej? Reinfeldt kommer ha många frågor att grubbla över den närmsta tiden.

Även om vi i grunden är EU-kritiker/motståndare så hoppas vi förstås på ett lyckat svenskt ordförandeskap. Vi förväntar oss att regeringen driver på i klimatförhandlingarna, att man slåss för integriteten på nätet och att man gör jobben till en prioriterad fråga för EU. Framförallt har Reinfeldt unika möjligheter att agera på den internationella arenan.

Lever han upp till våra förväntningar har han förstås vårt stöd. Men högerns önskan om borgfred är omöjlig så länge som man här i Sverige monterar ned välfärdsystemen, säljer ut våra gemensamma tillgångar och hetsar mot arbetarrörelsen. Vi tänker försvara de landvinningar svensk arbetarrörelse gjort de senaste hundra åren och som nu hotas av just Fredrik Reinfeldt och hans kompisar i regeringen. Vi tänker också högt kräva av vår statsminister att han tar avstånd från kuppen i Honduras och ger sitt fulla stöd till de demokratiska processerna i Latinamerika och samtidigt tar avstånd från den latinamerikanska höger som aldrig velat förstå betydelsen av demokrati.

Mikael Pettersson
vice förbundsordförande Vänsterns studentförbund

Ett våldsamt övergrepp på demokratin

Statskuppen i Honduras är ett våldsamt övergrepp på demokratin. Den latinamerikanska ytterlighetshögern har en mörk historia av att vägra erkänna demokratiska regimer. Vi kommer ihåg president Salvador Allende som mördades av högern men också hur korrupta militärer och finansmän försökte avsätta Venezuelas folkvalda president för bara några år sedan. Nu har det hänt igen.

Det är oklart vad som händer just nu i Honduras då informationen är knapphändig men det vi vet är att en demokartiskt folkvald president blivit avsatt med hjälp av militär och att man åsidosatt den konstitutionella demokratin. Vi kräver att den svenska regeringen agerar mot kuppmakarna, diktaturens kreatur – demokratin måste försvaras!

Större delen av Latinamerika leds i dag av mer eller mindre progressiva regeringar som burits fram av breda sociala rörelser. Det är en fantastisk demokratisk process där miljoner människor involverats i ett politiskt projekt som handlat om att bekämpa fattigdomen, ge utbildning till alla och bryta kontinentens beroende till väst. Vi i vänstern har hela tiden vetat att reaktionärerna förr eller senare skulle skramla med sina vapen. Det är därför som exempelvis Venezuela bygger upp ett folkförsvar och att andra länder följt efter. Nu ser vi att rädslan är befogad. Det var inte länge sedan som reaktionärerna visade sitt fula ansikte i Bolivia.

Kuppen i Honduras visar för oss än en gång att det inte går att lita på den latinamerikanska högern. De är korrupta mördare som sviker sitt folk gång på gång och hämtar sitt stöd hos militären.

Imorgon håller arbetarna generalstrejk för att få bort kuppmakarna och vi befarar våldsamheter. Sverige måste framhålla att det är fullt legitimt att med våld, om så behövs, försvara demokratin.

Mikael Pettersson, vice ordförande Vänsterns Studentförbund

Sverige måste stödja demokratikämparna

Protesterna på Irans gator visar att det finns en stark rörelse i Iran för demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Demokratin måste alltid växa underifrån av folk som själva vill bestämma sina öden. Därför tar vi anstånd från populister som talar om ”humanitär intervention”. Det iranska folket måste själva få välja väg. Som Olof Palme uttryckte det: det går inte att bygga demokrati i en by genom att bomba sönder den. Däremot måste det vara klart för alla att Sverige alltid och var som helst i världen står upp och försvarar de universella mänskliga rättigheterna. De är okränkbara och den iranska diktaturen måste fördömas. Vi uppmanar våra medlemmar och sympatisörer att ansluta sig till de demonstrationer som hålls runt om i landet mot den iranska diktaturen.

Vi vill att UD öppnar upp den svenska ambassaden för sårade och flyende demonstranter. De är frihetskämpar som är i akut behov av hjälp och Sverige måste göra det som vi kan göra.

Mikael Pettersson
vice ordförande Vänsterns studentförbund

Vi har inte för få arbetarpartier utan för lite politik som gynnar arbetarna

När samhället radikaliseras och folk kräver förändringar vänder man sig till de etablerade arbetarepartierna. Tydligast exemplet i Sverige är vänstervågen 1968 som resulterade i att socialdemokraterna gick framåt rejält. Om man som socialist på något sätt vill påverka samhällsutvecklingen gör man det därför bäst inom arbetarrörelsens befintliga organisationer, det vill säga socialdemokraterna, vänsterpartiet och den samlade fackföreningsrörelsen. Det betyder inte att andra sociala rörelser inte är viktiga, tvärt om de är otroligt viktiga, men vi ska inte tro att det ur dem springer nya slagkraftiga partier som inom kort kommer omkullkasta arbetarrörelsen.

I Sverige har Arbetarinitiativet bildats av socialister som menar att arbetarrörelsen och vänstern övergivit systemkritiken, de väljer att ställa sig bredvid och recensera istället för att tillsammans med oss arbeta för en demokratisk socialistisk samhällsutveckling. Precis som alla andra försök att skapa ett till vänsterparti kommer det här initiativet bara bli en i raden misslyckanden, det finns helt enkelt inte utrymme. Det är inte förnyelsen och moderniseringen av vänsterpartiet som minskat partiets röster i de senaste valen utan en borgerlig samhällsutveckling och ett ”antikapitalistiskt parti” som profilerar sig mot arbetarrörelsen i en tid då vi är kraftigt tillbakatryckta gör mer skada än nytta. Vi måste flytta fram arbetarrörelsens positioner!

Jag kommer ihåg då Göran Persson som statsminister skällde ut vänsterpartiets representanter för att inte ha budgetdisciplin, att vänstern lovade för mycket och hotade statsfinanserna då de krävde mer välfärd i förhandlingarna med den socialdemokratiska regeringen. Idag använder Fredrik Reinfeldt samma argument men de riktas inte mot vänsterpartiet utan mot Mona Sahlin. Göran Perssons hårda inställning till vänsterpartiet har gynnat de borgerliga intressena. För när högern angriper vänstern slår de mot den samlade arbetarrörelsen. Idag är det inte Gudrun Schyman som vill fördärva landet genom kostsam välfärdspolitik, det är Mona Sahlin, enligt den borgerliga logiken. Den förra socialdemokratiska ledningen sköt sig själva i foten där man hårdnackat försvarade den ekonomiska normpolitiken.

Så visst behövs det förändring inom arbetarrörelsen men det ska ske på folks villkor. Vi som är aktiva inom vänstern och arbetarrörelsen måste bli bättre på att attrahera de som aldrig tänkt tanken att engagera sig politiskt. De fackliga organisationerna måste bli bättre på att lyfta upp politiska diskussioner på arbetsplatserna och få in fler LO medlemmar i arbetarpartierna medan vi som studentförbund har samma uppgift på lärosätena. Sverige har två partier som företräder arbetarna vi behöver inte fler. Däremot behöver vi en mer offensiv, självsäker och målmedveten politik som inte bara handlar om mer välfärd och jobb utan ett i grunden annat samhälle.

Mikael Pettersson
Vice ordförande Vänsterns studentförbund

Europa går åt höger

Vänsterpartiet halverade sina röster sedan förra EU-valet och socialdemokraterna lyckades inte mobilisera vare sig sina kärnväljare eller attrahera ungdomarna. Arbetarrörelsen förlorade.

Valets vinnare är piratpartiet, miljöpartiet och folkpartiet. Piratpartiet är en frisk fläkt som står upp för de medborgerliga fri- och rättigheterna och att rätten till integritet även ska gälla på nätet. Rättssäkerheten har återigen blivit en relevant fråga för väljarna. Piratpartiet är ett radikalt parti som i konflikt med internationella konventioner vill avskaffa patenträtten och begränsa upphovsrätten. Piraternas partiledare är tidigare folkpartist och frågan är om vi ser en ny liberal rörelse växa fram. Det ska bli intressant att följa deras utveckling.

Miljöpartiet gjorde en riktigt bra valrörelse med ett tydligt budskap, duktiga företrädare och en politik som uppfattades som trovärdig. Det gav resultat. En majoritet av väljarna menar att EU ska användas för en aktiv miljöpolitik (även de som är kritiska till EU) vilket förstås gynnar miljöpartiet. I EU- valet är personvalen mer framträdande än i riksdagsvalen vilket gör att de enskilda företrädarnas förmåga att föra ut partiets politik är viktigare. Carl Schlyter är väldigt duktig på att hantera media. I Stockholm blev miljöpartiet större än socialdemokraterna och är ett parti som lyckats vinna de unga väljarna. Miljöpartiet har ett stabilt stöd i väljarkåren runt 7-8 procent och är ”andraparti” i den rödgröna oppositionen. Miljöpartiet ser ut att göra ett riktigt bra val 2010 och har stöd i storstäderna, just där socialdemokraterna tappar.

Folkpartiets framgångar är inte svåra att förstå. Marit Paulsen är omåttligt populär och deras budskap om att Sverige bör gå med i EMU fungerar förstås inom den borgerliga EU-positiva opinionen. Folkpartiet gick framåt på moderaternas bekostnad (som i sin roll som statsbärande parti inte kan prata om EMU och andra känsliga frågor som kan störa ”marginalväljarna”).

Socialdemokraterna och vänsterpartiet följer en europeisk trend där vänstern trycks tillbaka och på vissa håll slås ut (i en tid då kapitalismen befinner sig i en av dess värsta kriser). I Storbritannien är Labour slagna i spillror, i Frankrike har socialisternas inbördeskrig förlamat partiet och kommunisterna och det antikapitalistiska partiet har inte blivit ett alternativ för den breda arbetarklassen. I Italien har kommunistpartiet PCI utraderats ur det nationella parlamentet och EU-parlamentet. PCI var en gång i tiden ett av Europas största kommunistpartier. I Tyskland har socialdemokraternas ”stora koalition” med kristdemokraterna straffats sig och vi får se vad som händer med vänsterpartiet Die linke. Så här ser det ut i stora delar av Europa samtidigt som de högerextrema flyttar fram sina ställningar och hämtar sitt stöd från delar av arbetarklassen.

Men socialdemokraternas nederlag går inte att förstå bara genom att studera Europa. SAP har varit ett unikt starkt arbetarparti, kanske det starkaste demokratiska arbetarpartiet i världen (tillsammans med ANC i Sydafrika). Idag är man ett monument över en svunnen tid. Mona Sahlin leder ett parti som är som andra och som konkurrerar om väljarnas röster med samma metoder som sina konkurrenter. Vill socialdemokraterna förbli ett statsbärande parti (som samlar arbetarklassen och delar av medelklassen) måste man återgå till klassiskt folkrörelsearbete. Istället tittar partistrateger på Barack Obamas presidentvalskampanj och vill ta efter de metoderna istället för att inse att hans kampanj utgick på många sätt från samma metoder som en gång i tiden byggde världens starkaste arbetarrörelse. Nämligen att i folks vardag upprätta förtroende för en politik om förändring. Socialdemokraternas onödiga dåliga självförtroende förlamar rörelsen. Man har fortfarande tusentals medlemmar och fackligt förtroende valda runt om i landet och man är det parti som byggde den välfärdsstat som människor i hela världen beundrar; inled ”Operation aktivera rörelsen”.

Vill vänsterpartiet vara ett relevant parti måste man förutsättningslöst fråga sig varför man inte lyckas nå ut med sin politik. Partiet blev utsett till bästa parti på miljöområdet i en objektiv granskning. Hur många av väljarna visste det då de röstade? Vänsterpartiet har en alltmer heltäckande politik för förändring men lyckas inte kommunicera den. Miljöpartiet har inte på långa vägar en lika sammanhållen politik men man lyckas torgföra det man har. Där är nyckeln till deras framgångar och svaret på varför vänsterpartiet går kräftgång i opinionen. Det dåliga resultatet för vänsterpartiet visar med all tydlighet hur viktigt det är att fortsätta byggandet av partiorganisationen och lyssna på de människor man säger sig företräda.

Tidigare höga röstetal i EU-valen har berott på att vänsterpartiet företrätt en stark EU-kritisk rörelse som uppstod vid folkomröstningen 1994 och EMU-valet. Den rörelsen är nu kraftigt försvagad och för de yngre väljarna är JA eller NEJ till EU inte en politisk fråga. Det förändrar förutsättningarna för oss som EU-kritisk vänster. Det går inte längre att vinna val bara på att vara EU-kritisk. Nu måste vi fylla EU-kritiken med ett politiskt innehåll och många efterfrågar vårt alternativ till EU. Vänstern måste utveckla sin EU-kritik.

Sammanfattningsvis
Europa befinner sig i en av sina största ekonomiska kriser sedan depressionen. Socialdemokratin trycks tillbaka och vänstern är på vissa håll utslagen. De konservativa partierna kopplar greppet om opinionen och fascisterna går framåt. Det ser inte särskilt bra ut, men behovet av en bred, grön, nyfiken och modern vänster har aldrig varit större.

 

Mikael Pettersson
Vice ordförande Vänsterns studentförbund

Mikael Petterssons tal på 1:a maj i malmö

 

Jag heter Mikael Pettersson och är vice ordförande för Vänsterns Studentförbund (VSF).

Vi är en liten organisation men som bär på långtgående drömmar. Vi är den organisation som organiserar de studenter som kommer från arbetarklassen.

Vi är många som är den första i familjen som läser på högskola eller universitet. Vi har gått ihop för att hjälpa varandra och för att vi tillsammans blir starkare. Fortfarande präglas akademin av ett klassförakt – Det tycks liksom vara impregnerat i väggarna och därför känns det skönt att veta att det finns fler som en själv, även på universitetet.

Om vi trodde att Sverige var ett jämlikt land innan vi började studera så vet vi nu att så är det inte, och i krisens spår blir det bara värre.

Vi rör oss in och ut från universiteten och för många av oss är det som att passera mellan två parallella verkligheter. Jag har mött kursare som inte ens vet vad mamma och pappa betalade för bostadsrätten de fått. De vet knappt vad månadsavgift är och de ska bli framtidens jurister! Samtidigt som många av våra medlemmar hankar runt på andrahandskontrakt, sover hos kompisar och inte vet var de ska bo nästa termin.

För oss finns det finns inget studentperspektiv, ingen gemensam studentgrupp som delar gemensamma intressen. Däremot finns det ett klassperspektiv med en arbetarklass som upplever att de inte hör hemma på den högre utbildningen. Och en arbetarklass som när den väl kommer in på den högre utbildningen möts av en verklighetsfrånvänd akademi.

Vi får exempelvis höra att Sverige är en ”kunskapsekonomi”, att kroppsarbete skulle tillhöra en svunnen tid. Samtidigt som våra föräldrar har utslitna kroppar efter arbete på byggnadsställningar, bakom svarvar och efter flera år av tunga lyft i vården. Det är ju fortfarande så att det är arbetarna som bygger Sverige och det är fortfarande så att det är våra mammor som subventionerar välfärden genom värk i sina axlar och knän då de sliter i den offentliga sektorn med låga löner. Demonstranter Akademin skulle må bra av en injektion verklighet men det kan bara ske genom att vi blir fler från arbetarhem som läser vidare.

Vi i arbetarrörelsen har alltid sett utbildningspolitiken som ett sett att utmana det rådande, att förändra samhället och flytta fram arbetarklassens positioner. Det är därför som utbildningspolitiken, rätten till kunskap, handlar om makt (paus) och fördelning av samhällsresurser.  Utbildningspolitiken är ett slagfällt där arbetarklassens intressen av självförverkligande och frigörelse står emot företagarnas intressen av att ha duktiga disciplinerade arbetare.  

Det förs en förvirrad debatt om skolas misslyckanden, som att det skulle vara lärarnas fel att vi har fattigdom och utanförskap. För så länge Sverige är ett klassamhälle kommer det också att synas i elevernas skolresultat. Barn till akademiker kommer att ha andra förutsättningar än arbetarbarn, och barn till akademiker kommer i större utsträckning att studera på högskolan. För klassamhället är inte bara en ekonomisk, (paus) utan också en social mur som förvägrar människor möjligheten att läsa vidare, och det är inte en mur som kan rivas genom ett beslut i riksdagen.

 VSF är inte bara en social utan också en politisk organisation. I takt med att missnöjet över studenters situation växer så växer också VSF. Vi organiserar de studenter som tidigare aldrig tänkt tanken att engagera sig politiskt, men som nu rustar till strid emot klassamhället. Till skillnad från de andra studentförbunden är vi inte en trampolin för politiska karriärister utan en social och politisk organisation som kämpar för en öppnare, jämlikare och bättre utbildning.

Visste ni att det finns en majoritet i riksdagen som vill höja studiemedlet? Men att inget händer. Jag undrar vad som hände med alla de borgerliga företrädare, som innan valet, lovade en höjning. Vad gör de nu? Ja inte höjer de studiemedlet. Visste ni också att Sveriges Förenade Studentkårer har räknat ut att medelstudenten varje månad går back? Och att studenterna antingen löser det genom att tigga pengar från sina föräldrar eller jobbar extra.

De finns en rad problem med att studenter jobbar.  Ett, är att de fungerar som lönedumpare. Det finns ingen student som jobbar extra några timmar i veckan som engagerar sig i facket, som slåss för sina rättigheter eller vill förbättra sin arbetsmiljö. För studenten, är det ju bara ett extrakneg som man snart ska lämna och det här vet förstås företagarna.  

Det är här som arbetarrörelsen och en radikal studentrörelse kan förenas kring gemensamma intressen.

Det är uppenbart för alla att det byggs för sakta och för lite. Tusentals ungdomar står utan boende och läget blir alltmer akut.

Socialdemokraterna demonstrerar idag under parollen bygg bort den ekonomiska krisen. Socialdemokraterna och vänstern måste nu tillsammans med fackföreningsrörelsen samla sig bakom ett offensivt bostadspolitiskt program. Vi vill se ett nytt modernt miljonprogram där Sveriges främsta arkitekter bjud in för att tillsammans med oss bygga framtidens bostäder.

Ni som hört mig tala tidigare vet att jag någon gång under mina tal brukar citera en dikt. Jag lärde mig uppskatta poesi då jag läste på komvux, komvux som för övrigt är hotat av vår utbildningsfientliga regering som hävdar att tar man inte chansen på gymnasiet, ja då får man skylla sig själv. Den dikt jag idag tänkte läsa är skriven av den norrländska skogsarbetaren Tage Hägglund.

 Därför gläd gläds jag åt arbetarrörelsen

Därför gläds jag åt 1:a maj

 Därför att floderna och havet

Bergen och ängarna

Träden och blommorna

Är våra-

Inte för att ägas och förbrukas

Men för att älskas och brukas

 Därför att markens stigar-

Den glödande soluppgången-

Dagarna och nätterna-

Är våra egna liv.

Därför att mina kamraters händer

Är min egen frihet

Och arbetarrörelsens liv.

 Därför väntar gatorna

På våra steg.

Därför väntar torgen

På våra röda fanor.

Därför väntar dagen

På vår sång-

 Därför väntar vi på arbetarrörelsen

Därför väntar vi på 1- maj

 

The piratebay rättegången

Så kom domen i den s.k. piratebay-rättegången. Stockholm tingsrätts dom är minst sagt intressant ur flera perspektiv. Ur ett straffrättsligt perspektiv reser den frågor om medhjälpansvarets omfång när det gäller upphovsrättsbrott, ur skadeståndsrättsligt perspektiv är den intressant då tingsrättens dom på 30 miljoner kronor är väldigt högt för att komma från en svensk domstol och beräkningsgrunderna för ”skadorna” kan ifrågasättas. Samtidigt måste vi komma ihåg att det här är en underrättsdom där varje frågeställning som tingsrätten besvarat på nytt kommer att utredas av hovrätten och möjligen av Högsta domstolen.  Hur det här målet till slut avgörs vet vi ännu inte.

Vi i VSF ser positivt på fildelningen som sådan. Den politiska debatten om fildelning förs utifrån helt fel utgångspunkt. Nu diskuterar politikerna om hur kulturarbetarna ska kunna få betalt för sina verk, vilket i och för sig är en viktig frågeställning. Men utgångspunkten för debatten borde istället vara hur politiken ska utformas så att alla ges tillgång till kultur. Kulturpolitiken borde handla om människors delaktighet och egna kreativa skapande. Den borgerliga kulturpolitiken utgår istället från att vi är passiva konsumenter. Tackvare fildelningen har vi idag tillgång till kultur som vi annars inte hade haft och det i sin tur skapar förstås kreativitet och utvecklar kulturen.

Upphovsrättsindustrin måste inse att tiden sprungit ifatt dem samtidigt som kulturarbetarna borde fatta att de inte längre behöver industrin utan kan vända sig direkt till sin publik. Den tekniska utvecklingen gynnar därför både kulturarbetarna och vi som enkelt och billigt vill ha tillgång till deras verk. De enda förlorarna är upphovsrättsindustrin som ser sina miljardvinster minska något.

Mikael Pettersson, vice ordförande

Vi måste vinna dem som står längst bak

  

Den är just nu en jobbig tid för oss som vill bygga en stark arbetarrörelse. Det är ointressant vad LO-ordföranden visste eller inte visste om bonusen till AMF-direktören. Problemet är att ledningen för Landsorganisationen anammat en borgerlig syn där vissa är värda flera miljoner medan arbetarna, som de är satta att företräda, tvingas hanka runt på låga löner och försämrad a-kassa. De senaste dagarnas blåst mot LO har dock främst gynnat högerregeringen och arbetsgivarna.

De senaste åren har fler arbetare börjat tvivla på arbetarrörelsen. Arbetarpartiernas medlemstal har minskat, färre deltar på fackföreningsmötena och arbetarpartiernas stöd har minskat inom LO-kollektivet i riksdagsvalen. För vår generation uppfattas socialdemokraterna och vänsterpartiet som vilka partier som helst, inte som de självklara organisationerna för arbetarklassen. Den viktigaste uppgiften för arbetarrörelsen är därför att återvinna stödet hos dem som börjat tvivla och som nu står längst bak i kampen för social och ekonomisk rättvisa. Vi måste vinna dem som upplever att arbetarrörelsens aktivister inte står på arbetarnas sida. Arbetarrörelsen måste få med dem som inte går med i facket, demonstrerar på första maj eller organiserar sig politiskt. Det är betydligt viktigare än att vi som redan är aktiva gör ännu mer. Tyvärr lär fler tvivla efter de senaste skandalerna. Vi ser dock hur högern utnyttjar arbetarnas frustration mot LO-ledningen för att slå mot oss som organiserar oss.

LO består av 1,7 miljoner medlemmar med tusentals förtroendevalda som utgör världens starkaste arbetarrörelse. Vi tänker inte ställa oss bredvid Fredrik Reinfeldt och tillsammans med högern skjuta på våra vänner i fackföreningsrörelsen. Behovet av att uppmana till organisering inom facket är större än på mycket länge. På den senaste kongressen beslutade VSF att vi skulle knyta närmare band till fackföreningsrörelsen på lokal nivå och att vi som studenter ska organisera oss fackligt när vi jobbar extra.

Mikael Pettersson vice ordförande

SVD Brännpunkt: Höj studiemedlet!

Skriver på SVD Brännpunkt idag tillsammans med ett gäng företrädare för studentförbund och studentkårer om studiesociala utredningen och vad som borde göras istället:

Studier tar tid. Det tar tid att bestämma sig för vad man vill studera, vad man vill arbeta med i livet. Att försämra möjligheterna för människor att ”hitta rätt” i högskolan är inte en modern utbildningspolitik.

Studiemedlet ska underlätta, inte försvåra, vidare studier, och högskolan ska rekrytera bredare grupper, inte smalare. Vill man öka genomströmningen vore höjt studiemedel en bättre idé – då slipper människor jobba när de borde plugga.

Av dessa anledningar hoppas vi att riksdagen säger nej till den föreslagna studiemedelsförsämringen men ja till höjt studiemedel.

Mia Sand, ordförande

Läs också Kajsa Borgnäs, Gröna studenter och  Sabba inte studiemedlet.

Missa inte Jespers text på Dagens Konflikt om politiskt våld och den fackliga konflikten på Berns i Stockholm. Kolla in filmen!

Intressant? Klicka och sprid!

Fler om brännpunkt, studiemedlet, vsf, studeisociala utredningen, studiemedlet, regeringen, utbildningspolitik

Sabba inte studiemedlet!

Den studiesociala utredningen landar idag som en blåbrun bomb i utbildningspolitiken. Rätten till studiemedel föreslås förkortas från 6 år till 4. Det i kombination med den nyligen genomförda Bologna- processen, som ju inneburit längre studietid för att få en schysst examen, är inget annat än skogstokigt. Lägg till minskat antal studieplatser, ett uppluckrat studentinflytande (genom kårobligatoriets avskaffande), ett betygssystem som leder till mindre pedagogik och mer stress och konkurrens, och framtidens borgerliga elitutbildning är redan här.

På förekommen anledning presenterar därför VSF, SFS, S-studenter och Gröna studenter kampanjen Sabba inte studiemedlet.

Den studiesociala kommitténs förslag kommer att gynna dem som redan har det ganska bra; ungdomar som tidigt vet vad de ska läsa på högskolan (barn från akademikerhem) och folk som läser längre utbildningar (läkare, jurister osv.). För andra, dem som först påbörjar en utbildning och sedan upptäcker att de egentligen ville studera något annat, eller dem som inte klarar av sina studier på kort tid (till exempel för att de tvingas arbeta vid sidan av studierna) de kommer i framtiden bara få studiemedel i fyra år i stället för sex. Det är märklig utslagningspolitik i en tid när Sverige behöver mer utbildning, inte mindre.

Kolla in kampanjhemsidan, skriv på namninsamlingen och sprid!

Mia Sand, Ordförande

—

I bloggosfären; Alliansfritt Sverige beskriver major Utbildningsminister som ett samhällsproblem och på DK fastslår Herman att classwar probably is the best war in the world.

Intressant? Klicka och sprid.

Andra skriver om studiesociala utredningen, studiemedlet, utbildningspolitik, regeringen