Borgerligheten tjänar på rasism

Jag tänker inte ge mig in i den vansinniga diskussionen kring Andreas Malms utmärkta artikelserie i DN. Många andra har redan kommenterat den alldeles ypperligt. Däremot måste jag påpeka att diskussionen är en del av de tendenser som är obehagligt tydliga i vårt samhälle och den politiska debatten just nu. Ett klockrent exempel är det klipp Ali Esbati la upp på sin blogg i ett av hans inlägg om Malms artiklar och den borgerliga kakofonin som följde. Jag är helt enkelt tvungen att lägga upp klippet jag med.

Okej, kort sammanfattning. Sverigedemokraterna är inte rasistiska för att de har motsvarigheter runt om i Europa. Sverigedemokraterna har “rätt” i sin världsbild. Att sammanföra människor från olika “kulturer” (den postkoloniala termen för “ras”) innebär problem. Sverigedemokraterna är inget problem för de är så dåliga. Tycker Sveriges mediaelit. Det är ju för fan inte Sverigedemokraterna som är problemet här, det är ju ni!

Diskussionen får mig osökt att tänka på den otroligt intressanta dokumentärserie om högerextrema missnöjespartiers frammarsch i Sverige, som just nu sänds i P1. I ett avsnitt intervjuas en företrädare för tyska NPD, om “de etablerade” partiernas motstånd och förväntade strategi:

De [etablerade partierna] vet inte hur vårt parti, NPD, ska tacklas. Vi har visserligen ingen vågmästarroll i Mecklenburg, men vårt parti, NPD, har 60 000 väljare som de andra partierna vill vinna tillbaka. Deras enda chans är att ta över delar av vår politik. På sikt gör det kanske NPD överflödigt, men det behöver ju inte alltid stå NPD utanpå en politisk förpackning. Viktigast är ju att NPDs ideer finns inuti.

Eller för att återknyta – vem behöver Sverigedemokraterna när vi har Åke Ortmark, Tobias Billström och Göran Johansson?

Det verkar som om borgerligheten gör en trippelmiss angående rasismen i dagens politiska debatt. För det första tror man att rasismen är en etikett som klistras utanpå ett politiskt paket, och kan särskiljas från andra samhälleliga tendenser och faktorer. Det vill säga, etablerade partier typ Folkpartiet kan inte bedriva politik med rasistiska konsekvenser eftersom de fortfarande (av någon outgrundlig anledning) kallar sig liberaler. Att rasism är något som “är”, inte något som görs. För det andra beskrivs rasisterna, här i form av mer eller mindre uttalat rasistiska partier som Sverigedemokraterna, som maktlösa för att “de är så dåliga”. Men Sverigedemokraterna är inte sjukdomen, de är ett symptom. Ett symptom som – om det är – maktlöst för att det är förhållandevis litet och kringskuret, i alla fall om man jämför med partier som sitter i regeringsställning och chefer på morgontidningar och dokumentärredaktioner. För det tredje missar man självklart – och det återkommer jag till nedan – rasismens koppling till materiella tillgångar och klassposition. Den här missen är givetvis ytterst medveten.

Det man alltid, alltid kan bemöta varje politiskt förslag, diskussion och tendens med är motfrågan “vem tjänar på det här”? Vem tjänar på att reglerna för anhöriginvandring skärps? Vem tjänar på att Sveriges mediaelit helt plötsligt känner sig manade att lätta på locket om “invandrares kriminalitet”? Svaret är och kommer att förbli borgerligheten.

För – detta får vänstern aldrig glömma – denna trippelmiss görs inte utav dumhet. Borgerligheten tjänar på rasismen.

Människor som gömmer sig har svårt att organisera sig. Människor som inte organiserar sig är räddare, ensammare och gör därför mindre motstånd både på arbetsplatser och i det offentliga rummet. Människor som misstror varandra organiserar sig inte tillsammans.

Borgerligheten vinner på att arbetarklassen bråkar inbördes och lägger skulden på varandra enligt rasifieringens och reaktionens alla tänkbara modeller. Det måste vi alltid komma ihåg. Visst finns det korkade borgare, men politiken borgarna bedriver är inte ett resultat av dumhet. Det är ett resultat av klassintresse.

Intressant? Tryck här så får fler läsa!