Många bäckar blå – borgerlig semantik, exemplet a-kassan, ingång Mp

Så var det dags för Miljöpartiet att (än en gång) bekänna färg. Ingen nyhet direkt, men om det vore det vore det sannerligen en olycklig sådan. Den här gången gäller det a-kassan, som enligt miljöpartiets partistyrelse bör vara statlig och obligatorisk. Men en vänstervariant på en sådan, menar Peter Eriksson. Och visar än en gång att miljöpartiet är en vilsegången skara utan ideologisk kompass.

Miljöpartiet gör precis det borgarna tror att de ska lura vänstern till. Obligatorisk a-kassa under staten, lika för alla, det gillar väl vi? Nej, Totto, det gör vi inte, och till skillnad från miljöpartiet har vi något som kallas ideologi i ryggen. Låt mig förklara.

Sedan försämringarna i a-kassan och framförallt avgiftshöjningarna har nästan 300 000 personer lämnat kassorna. Om a-kassan blir obligatorisk är risken att folk istället väljer att gå ur facket, vilket vore förödande för den svenska arbetarklassen. En grundpelare i den välfärd vi trots allt har i Sverige (även om borgarna gör sitt bästa för att riva den) är just den svenska modellen. I och med att våra fackföreningar utgörs av dess medlemmar och a-kassorna är knutna till dessa, har svenska löntagare historiskt sett haft ett jämförelsevis stort inflytande på arbetsmarknaden avseende sina löner och villkor. Lägg märke till; historiskt sett. Det kan förändras, och kommer att förändras om borgarna fortsätter gå lösa. För att knäcka koden måste vi knäcka deras retorik. Here we go.

Det ska löna sig att arbeta. Den borgerliga regeringen har inte bara höjt avgifterna i a-kassan, man har sänkt ersättningsnivåerna, tagit bort studerandevillkoret och förändrat grundfinansieringen så att man allt mer närmar sig en helt avgiftsfinansierad försäkring (vilket dessutom inneburit enorma skattelättnader för Wallenberg och Von Swiskonstråhle). Samtidigt fortsätter man att driva sin galna retorik om att det ska löna sig att arbeta, som om alla arbetslösa kvinnor, invandrare och ungdomar där ute i landet aldrig har sökt jobb? Ergo; arbetslösheten beskrivs allt mer som ett individuellt problem som är upp till alla små entreprenörer att lösa med sina egna bara händer.

Hellre jobb än bidrag. Återkommer ibland som bidragsberoende. Tro mig, jag skulle kunna skriva en hel avhandling om detta, men nu var det a-kassan det gällde. A-kassa är inget jävla bidrag, det är en försäkring. Basta! Anledningen till att vi vill ha en hög a-kassenivå för låginkomsttagare är för det första att de som tjänar minst, typ LO-kvinnor, ska kunna leva under rimliga förhållanden även om de blir arbetslösa. För det andra har lägstanivåerna konsekvenser för det stora kollektivet. Personer som inte klarar sig på sin arbetslöshetsförsäkring har större skäl att ta jobb till vilken lön som helst. Detta leder till lönedumpning. Ergo; en av arbetsmarknadens mest utsatta grupper beskrivs som en samhällets kräftsvulst och riskerna för kollektiva försämringar i lönesättningen ökar.

Full sysselsättning. Minns ni välfärdssamhällets glansdagar då full sysselsättning betydde…ja, full sysselsättning? Det var då. Moderaterna, som flitigt använder detta begrepp för att lura folk att de är typ sossar fast lite effektivare/hippare/mindre byråkratiska, har nämligen helt på eget bevåg också laddat det med en egen innebörd. Numer måste full sysselsättning, enligt regeringens finansplan, vara relaterad till ” att öka den sysselstättningsnivå som är förenlig med stabil inflation och ekonomisk balans”. Vi har ett uttryck för det i värmland. Hittipå. Och nu avser jag både inflationsmonstret och begreppsinmutning. Ergo; regeringens arbetsmarknadspolitik syftar inte alls till att alla ska få jobb. Bara ett hårdare, otryggare klimat där individen skuldbeläggs och samhället är till för de starkaste och rikaste.

Så. Efter en liten begreppsgenomgång med utgångspunkt i borgerlighetens (inklusive dess vänsterflank) förslag om obligatorisk statlig a-kassa kan vi alltså sammanfatta. Borgerligheten satsar på en försvagad fackföreningsrörelse och en otryggare arbetsmarknad med sämre löner och villkor. Vägen dit går via försämrad a-kassa, om möjligt en obligatorisk sådan vilket försvagar fackföreningsrörelsen ytterligare. Metoden är avgiftshöjningar, sänkta ersättningsnivåer och begreppsomvandling. Peter Eriksson, det här är ett klockrent exempel på varför Vänsterpartiet inte bör ha en gemensam valplattform med er. Den anledningen baseras på nödvändigheten att ta ställning i grundläggande intressekonflikter som finns i vårt samhälle. För att ge ett konkret vänsteralternativ som kan tas på allvar är denna uppfattning något som inte är förhandlingsbart.

Intressant? Click and spread the word!

Förresten. är det bara jag som tycker att det är sanlöst kul att den vedertagna förkortningen för militärpolis är just – Mp. Jaha, ja jag tänkte väl det. Nu återgår jag till Clausewitz. Och apropå Clausewitz, läs även Martin på Jordräntas orerande på samma tema.

Uppdaterat – nu glömde vi begreppet maffiamteoder, men det får vi ta någon annan gång. Tills vidare visar MUF vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om a-kassan, miljöpartiet, regeringen, vänsterpartiet