LO – när blir höjt studiemedel ett fackligt krav?

LO har släppt en ny rapport, Etableringen på arbetsmarknaden (ladda ner här), där man undersöker ungdomars utsatthet på dagens arbetsmarknad utifrån kön, klass och etnicitet men också i relation till utbildning. Bland annat punkterar rapporten den borgerliga myten om överutbildning. Att svenska ungdomar skulle utbilda sig i onödan och att vi därmed måste skära i antalet högskoleplatser. Begreppet överutbildning indikerar att utbildning i sig är ett problem, istället för en mänsklig rättighet som ska utveckla individen, gynna kritiskt tänkande och öka medborgarens förståelse för sin omvärld. Det passar väl in i borgerlighetens önskan att bilda ett a- respektive b-lag både inom arbetsmarknad och akademi. Men min klassposition skapar en annan problemformulering.

Problemet med så kallad överutbildning är snarare att kunskaper inte tillvaratas och att det framförallt är redan utsatta grupper i samhället, så som kvinnor och invandrare, som inte får anställning eller lön efter sin utbildning. Detta löses garanterat inte med de arbetsmarknadsåtgärder som lägger ansvar på individen istället för samhället. Det löses inte heller med att integrera näringslivet i akademin, så att branscher och/eller företag styr utbildningen och forskningen, åtminstone inte om man vill fortsätta tala om fri forskning med äran i behåll. Det löses definitivt inte genom att minska antalet utbildningsplatser och därmed ytterligare göda klassklyftor i samhället, vilket enbart slår mot de grupper som redan är arbetslösa och underbetalda. Rapportens författare talar hellre om felutbildning, vilket kan lösas genom att arbeta mot strukturell diskriminering, för ett stort antal utbildningsplatser. Jag är beredd att hålla med.

Det verkligt intressanta här är påvisandet av hur relevanta studiemedlen är för den sociala rörligheten och följaktligen inkomstutjämningen. Enligt rapporten har värdet av studiemedlet i relation till en industriarbetarlön sjunkit från 74 procent 1990 till 52 procent 2007. Författarna drar helt riktigt slutsatsen att dagens studenter måste lita till ekonomiskt stöd från föräldrar eller arbeta extra. Detta i sin tur innebär att dagens studiemedel fungerar segregerande snarare än rekryterande. Alla har inte föräldrar som kan fortsätta försörja sina vuxna barn. Att se samband mellan studier och arbetsmarknad är nödvändigt. Slutsatsen i rapporten är bland annat att vi behöver ett stärkt studiemedel och ett stort antal utbildningsplatser. Stick i stäv med regeringens politik, alltså.

Men resonemanget måste också tas ett steg längre. Studiemedlen påverkar löner och villkor på arbetsmarknaden på ett ytterligare plan, ett mer direkt sådant. Som också påpekas i rapporten är det ett stort antal, hela 42 % av Sveriges heltidsstudenter, som lönearbetar 1 timme i veckan. En stor del av den svenska arbetsmarknadens unga visstidsanställda är studenter. Av ekonomiska skäl. Att visstidsanställningars låga löner och ovärdiga villkor hotar hela arbetarklassens löner och villkor är inget nytt, men det måste poängteras om och om igen att en del av dessa osäkert anställda är studenter. Det låga studiemedlet fungerar inte bara segregerande gentemot den arbetarklass som vill studera, den fungerar löne- och villkorsdumpande för hela arbetarklassen.

Fackföreningsrörelsen är och har varit en central part i den svenska arbetarrörelsens historia. Idag är fackets roll viktigare än på länge, och fackets viktigaste uppgifter är idag att värna kollektivavtalen samt öka och underhålla sin närvaro på arbetsplatserna. Men facket kan också bara göra det facket kan göra. Både Carolina Lindkvist och Josefin Brink har påpekat det tidigare. Höjt studiemedel borde vara ett fackligt krav.

Tycket du det här var intressant? Klicka så får fler läsa!

Andra bloggar om LO, facket, studiemedel, regeringen