Länge leve det särpräglade partiet!

En till synes fin och harmlös ståndpunkt är att demokrati handlar om att vara snäll och se till att det blir så bra som möjligt för alla. Men det är faktiskt en väldigt obehaglig ståndpunkt, eftersom grunden för demokrati är att vi har olika intressen. Om alla egentligen hade samma intressen skulle vi ju inte behöva hålla på och rösta på olika partier eller värna yttrandefrihet och sådana saker – då hade det räckt med ett parti och en röst som hördes.

Men just den här medelvägs-demokratin är vad som präglar den partipolitiska debatten, i Sverige och så vitt jag kan förstå i många andra länder. Målsättningen för partierna blir att röra sig mot mitten, att locka så många som möjligt till samma åsikter, inte att företräda ett intresse som står i motsättning till ett annat. Bäst uttrycks väl detta i det vedervärdiga mantrat att saker och ting ska vara ”bra för Sverige”.

Miljöpartiet, som även tidigare mottagit en och annan känga på den här bloggen, ska tydligen bli ett riktigt medelparti nu. Man ska överge alla krav som det kan finnas någon som ogillar, och istället närma sig ”medelväljaren”. Dessutom gör man det med retoriken att radikala krav som till exempel medborgarlön och utträde ur EU är orealistiska. Det är verkligen ett tidens tecken på hur bisarrt smalt det ”realistiska” fältet anses vara i politiken. Om man inte ens kan lämna en union som de allra flesta av världens länder står utanför, så är det klart att man inte vågar tro på att en annan värld är möjlig. Om man inte ens tror att det är möjligt för ett av världens rikaste länder att se till att alla får en pension som man kan leva på, så är det klart att det som händer i Latinamerika framstår som helgalet.

Det som var intressant i dagens DN var att allas vår favoritskribent Henrik Brors beskriver följden av miljöpartiets omsvängningar så klockrent: ”Det blir vänsterpartiet som framstår som det särpräglade partiet.” Låt oss för guds skull hoppas att det förblir så. Alternativet är förstås att det blir slipsfascisterna i sverigedemokraterna som framstår som särpräglade och som företrädande ett intresse i motsättning till ett annat.