Landsbyggd + storstad

Idag skriver DN: s ledarsida att verkligheten skiljer sig mellan Stockholm och Kramfors. Det är helt enkelt svårt i deras logik att förena västernorrlänningarnas förväntningar och drömmar med stockholmarnas och att det socialdemokratiska välfärdsprojektet därför är dömt att misslyckas. Eftersom jag kommer från västernorrlands arbetarklass och särskilt gillar Kramfors men nu studerar juridik i Stockholm känner jag ett behov av att gå in i diskussionen.

Visst är det så att arbetarklassens vardag i Kramfors och överklassens kring Stureplan skiljer sig åt och jag tror inte heller att deras intressen går att förena. Där är vi ense och jag tycker inte heller att det är ett särskilt stort problem att överklassen inte gillar arbetarrörelsen. Vi måste komma ihåg att föraktet mot arbetarrörelsen är ett förakt mot arbetarna.

Däremot ser vi en nyfattigdom breda ut sig i storstädernas ytterområden. Den frustration, ilska och känsla av hopplöshet som jag möter i de gamla bruksorderna och småstäderna där hemma skiljer sig däremot inte nämnvärt från situationen för många i de större städerna som kämpar på för att klara sig. Faktum är att de har väldigt mycket gemensamt.

Socialdemokratin är nu i en process där man formulerar en ny storstadspolitik, det behövs.
Särskilt behöv en ny bostadspolitik. Men arbetarrörelsen borde se mer till det som förenar än det som skiljer arbetare och tjänstemän åt. Ett nytt välfärdsprojekt, eller en ny stor berättelse om man så vill, måste förmå att mobilisera folk såväl på landsbygd som i städerna och det är den uppgiften arbetarrörelsen står inför.

Det finns en hel del folk i arbetarrörelsen som byggt sina personliga karriärer på rörelsen och utanför rörelsen har de inte mycket att komma med. Dessa karriärister saknar inte sällan förankring i den fackliga rörelsen eller förståelse för vanliga löntagares livssituation. Det är de som nu vädrar morgonluft och som i offentlighetens ljus bedriver en medveten kampanj i syfte att driva arbetarrörelsen åt höger. Nu har det gått så långt att de vill avskaffa Lagen om anställningsskydd. Nu har de DN: s ledarskribenter på sin sida. De är säkert nöjda.

Enligt dem är den viktigaste uppgiften för oss nu att vinna den urbana övre medelklassen. Men vad spelar det för roll om vi vinner dem om arbetarna samtidigt vänder oss ryggen? Självklart är det så att Sverige förändrats och att klassamhället inte ser ut som förr och att det får konsekvenser för oss som rörelse. Industrijobben är färre och varven borta sedan länge.
Fortfarande är det dock så att det är ute i landets småstäder och bruksorder vi har vårt stöd. Det är där vi har vårt folk, det är där de stora förväntningarna på oss finns och det är deras intressen vi ska företräda. För när de tvekar, när de känner att vi inte längre företräder dem, ja då kan vi lika väl lägga ned hela arbetarrörelsen och självdö. Då kan vi alla samlas i ett socialliberalt parti med ena flanken på Östermalm och andra på söder och tillsammans sjunga ”Stockholm i mitt hjärta”, klaga på ”Robin Hood skatten” och snacka bostadskarriärer. Självklart ska det ske över en latte.

Mikael Pettersson
Vice ordförande Vänsterns studentförbund

Ta ansvar för Saab

Den svenska fordonsindustrins betydelse för vårt land är fortfarande mycket stor. Fordonsindustrin sysselsätter inte bara arbetarna i Volvos och Saabs fabriker utan också mängder av underleverantörer i små framväxande företag. Därför måste staten ta ett övergripande ansvar för våra industriella kronjuveler.

Jag känner att debatten om Saabs framtid helt håller på att flippa ur. När andra regeringar gör allt för att rädda sin fordonsindustri är vår passiv. Det är mycket möjligt att Reinfeldts regering kommer att bli ihågkommen som den regering som lät Saab gå under. Samtidigt hörs naiva socialdemokratiska röster, om att staten ska ösa skattepengar över den här rikemansfamiljen som avser att köpa Saab, utan att ställa några motkrav. Vänstern måste formulera en egen fordonspolitik som handlar om att rädda jobb och bygga miljövänliga bilar. Och sedan driva den med tyngd inom det rödgröna samarbetet. Saabaffären är nämligen en tydlig fråga där de rödgröna kan ta ledningen över debatten och pressa Reinfeldt genom att visa på hur regeringen undviker ansvar för industriarbetarnas försörjning.

I dagarna har Koenigsegg Group och GM ingått ett aktieköpavtal där allt påstås vara klart mellan parterna förutom den lilla frågan – finansieringen på några miljarder kronor. Koenigsegg Group har sedan affären försökt sätta press på regeringen att de ska gå in med riskkapital. Vi ska inte springa kapitalisternas ärenden. En fordonspolitik från vänster kan rimligtvis inte gå ut på att man flyttar pengar från välfärden kärna till privata riskkapitalister. Precis som de allra flesta aktiebolag drivs Koenigsegg Group av ett vinstsyfte. Om staten nu skulle gå in och hjälpa till i den här affären (med några miljarder) kommer då Koenigsegg Group betala tillbaka till oss skattebetalare om Saab i framtiden börjar generera vinst?

Jobben i Trollhättan måste räddas det är vi alla överens om men frågan är om vi ska göra det genom att göda redan rika. Från höger är man ofta för socialiseringar av förluster men vill gärna privatisera vinsterna. Enligt mig ska staten istället överväga ett ägaransvar i Saab. Hur ett sådant ägande skulle se ut måste diskuteras vidare men det skulle kunna ske genom att man förvärvar en större post aktier i bolaget och sluter ett omfattande aktieägaravtal med någon annan ägare. Ett sådant avtal skulle kunna innehålla bestämmelser om att svenska staten först ska få tillbaka det man satsat i Saab innan det blir aktuellt med vinstutdelningar till de andra ägarna. Ett annat förslag är att Sverige och Norge tillsammans tar över Saab. Hur som helst, det viktigaste är att om staten ska gå in i Saabaffären måste staten också ta ett övergripande ansvar över bolagets förvaltning, produktion och inte minst framtida vinstutdelningar.

Mikael Pettersson
Vice ordförande Vänsterns Studentförbund

Studentjobb

Stockholms universitets studentkår, som styrts av VSF och andra vänsterkrafter under året, presenterar en utredning om studenters situation och roll på arbetsmarknaden. När studenter ägnar stor del av sin studietid åt att arbeta är det faktiskt inte bara en fråga för den enskilda studenten, utan det påverkar hela arbetsmarknaden. Man skriver i pressmeddelandet att en kunskapsintensiv ekonomi också håller lönerna uppe och därmed omvandlingstrycket på ekonomin, och det är jäkligt viktigt. Vi ska inte ha en massa nya låglönejobb, vi ska ha höga löner så att produktionen tvingas vara effektiv.

Att göra sådana här rapporter är inte kårarbete som påverkar studenternas direkta vardag, men det är en viktig del i att politisera student- och utbildningsfrågor. Det som pågår på högskolor och universitet är lika mycket politik som det som pågår i en kommun, och kårer som gömmer sig bakom en opolitisk fasad av ”studentintresse” följer bara med den borgerliga mainstreamfåran, oavsett om de själva vill eller inte.

Jag har inte själv läst rapporten, men tycker det verkar vara en god idé att göra det!

Studentbemanningsföretag kränkta av krav på höjt studiemedel

Flamman rapporterar idag om Academic works intresse för vår kampanj Vägra vara tacksam.

Academic work hörde av sig första gången i oktober 2007. Då bad man uttryckligen VSF att dra tillbaka sitt material som pekar ut Academic work som en av vinnarna på det låga studiemedlet.
– Det är inte Academic works fel att studiemedlet är lågt, men de befinner sig i en position som gör att de tjänar på den rådande situationen, menar Carolina Lindkvist. Att studentbemanningsföretagen som bransch har vuxit fram under en period där studiemedlet hållits tillbaka är givetvis ingen slump. Studentbemanningsföretagen tjänar på det låga studiemedlet.

Det är faktiskt ganska…tja, speciellt att representanter från näringslivet hör av sig till ett politiskt studentförbund och kräver att de ska dra tillbaka sitt material. Academic work, om ni läser detta så beklagar vi om ni blivit ledsna och sårade av vår kampanj. Men ni förstår, vi är socialister. Vi tror på inneboende motsättningar inom kapitalismen. Ett feel good tips är att nästa gång ni går till banken kan ni prova att skratta hela vägen.

Intressant? Tryck och sprid!

Läs även bloggar om flamman, studiemedel, utbildning, arbetsmarknad, academic work

En ”konst” att söka jobb?

Vid den här tiden är det sommarjobbssökande som gäller för många. Med ett csn på 5000 kr i maj och ingen annan inkomst förrän i slutet av augusti/början av september, behövs det minst sagt en alternativ inkomstkälla. Jag finner mig ofta svärande över hur svårt det är att ta sig fram och hävda sig i en skarp konkurrens om de jobb och möjligheter som finns. I en djungel av jobbsökarsajter, vässa-ditt-cv-tips, sparsmakade jobbannonser och uppmaningar om att vara aktiv i ens sökande, ska man slå sig fram och hitta sitt drömjobb.

Att söka jobb går allt mer genom informella kanaler. Utan kontakter står man sig som regel slätt. Många företag bryr sig inte ens om att annonsera – de får tillräckligt många sökanden ändå. Och ur arbetsgivarnas synvinkel är det här förstås fördelaktigt: De behöver inte lägga ner så mycket tid och resurser på att annonsera, sortera igenom ansökningar, hålla intervjuer etc. Det är upp till de arbetssökanden att ständigt hålla sig uppdaterade om när en öppning kan tänkas infalla, genom upprepade påringningar och spontanansökningar. I slutänden blir det ändå ofta chefens dotter/son eller någon kollegas vän som får jobbet.

För den som har kontakter är det en lätt lek. För alla oss andra gäller det att fila på cv:t, ägna ett par timmar per dag åt att kolla alla jobbsajter och ringa, ringa, ringa för att se om någon vill ta emot ens ansökan. Detta inte sällan samtidigt som man pluggar heltid eller har någon annan tidskrävande sysselsättning. Och så den ständiga oron över att inte räcka till, inte ha gjort tillräckligt och inte kunna mäta sig mot alla andra som söker samma jobb.  Summan blir en ofantlig stressfaktor som lägger sig över axlarna som en stentung mantel.

Vi lever i ett konkurrenssamhälle som är hierarkiskt indelat efter tillgångar, kön, etnicitet och andra faktorer. I jobbsökarproceduren blir det en ständig påminnelse om vem du är och vad du har gjort – vilka kontakter du inte har, vilka meriter du saknar, vilket namn eller utseende du inte borde ha… Det är lätt att känna hopplöshet, kanske är det omöjligt att undvika. Men en del av frustrationen kan också omvändas till politisk ilska när vi inser att vi inte bara är var för sig en enda liten individ som har svårt att slå sig fram. Vi utgör del av ett stort kollektiv som ständigt får kämpa hårdare för att få samma möjligheter som de som har fördelar framför oss. Och i denna insikt blir vi starkare tillsammans!

Mera trams av Odell

Mats Odell har än en gång gjort ett utspel för att visa vilken studentvän han är. Den här gången vill han rädda studenterna undan fastighetsskatten. Sammanfattningsvis kan man säga att den så kallade reform inte innebär några som helst vinster för studenter – om Odell får som han vill när det gäller marknadshyror – vilket redan Alliansfritt Sverige kommenterat. Givetvis har Mats Odell inget som helst intresse av att förbättra situationen för en av landets mest ekonomiskt utsatta grupper, men om jag trodde han hade det skulle jag formulera mig ungefär så här:

Kära lilla Mats. Studenter är ingen homogen grupp. Alla är inte 20-åriga overallsnubbar som bor i studentkorridorer. En majoritet är över 25 år. Över en tredjedel av alla kvinnliga studenter är mammor. Många av oss bor inte i studentkorridorer. Vi är nämligen vuxna människor med familjer som varken har lust eller praktisk möjlighet att göra detta. Dagens svenska studenter är morsor, fullvuxna människor, lönearbetare, stundtals föräldralediga och sjukskrivna. Framförallt är vi låginkomsttagare som är i hög grad beroende av de kollektiva lösningar du och din regering just nu attackerar, så som försäkringssystem, allmännyttan och kollektivtrafiken. Vi blir lite mindre låginkomsttagare om ni höjer vår huvudinkomst, det vill säga studiemedlet. Inte genom en så kallad reform som gynnar en pytteklick om hyresvärdarna är snälla och helt plötsligt glömmer sitt vinstintresse (vilket troligen sker when hell freezes over).

Jag skriver om studenters ekonomi i senaste numret av Socialistisk debatt, ett dubbelnummer med titeln Rätt till kunskap. Om du inte redan prenumererar är det dags att börja nu. Jag slänger upp ett utdrag nedan:

Sveriges förenade studentkårer gjorde år 2006 en generell budget utifrån studiemedlets 7265 kronor med de mest basala utgifterna; bland annat mat, en tämligen realistisk hyra (á 3000 kr), kåravgift, telefon och hemförsäkring. Slutsumman visade minus 775 kronor. I relation till fattigdomsgränsen har studiemedlet sjunkit från 108 till 84 % mellan åren 1995 och 2005. Studenter har inte bara blivit fattigare, vi har blivit fattiga.

Så vad gör då studenter för att sy ihop hålen i plånboken? En tredjedel av Sveriges studenter får pengar av sina föräldrar varje månad. Detta säger inte bara en del om studenters ekonomi, det tydliggör framförallt vilka det är som studerar. Personer vars föräldrar har möjlighet att fortsätta försörja sina vuxna barn. En fjärdedel av alla studenter har någon gång övervägt att avbryta sina studier av ekonomiska skäl. Hur stort antalet som verkligen har avbrutit eller aldrig ens vågat påbörja högre studier är kan vi enbart spekulera i. Mitt fokus här är dock den absolut vanligaste övriga inkomsten för studenter, nämligen lönearbete.

Från borgerligt håll beskrivs ofta studenters lönearbete som något positivt. Det är bra att skaffa sig arbetslivserfarenhet och knyta kontakter under sin studieperiod. Efter denna snabbtitt på studenters ekonomiska situation kan vi slå fast att studenters lönearbete inte under några omständigheter kan betraktas som frivilligt. Enligt Högskoleverket lönearbetar 46 % av Sveriges heltidsstudenter minst 1 timme per vecka. Samtidigt anger studenter sin ekonomiska situation som den absolut högsta stressfaktorn. Här kan tilläggas att 38 % av Sveriges kvinnliga studenter också är mammor och med stor sannolikhet kombinerar studier och (dubbel)arbete med föräldraskap. Borgarnas näringslivsprat om flexibilitet och nätverkande döljer desperation. Detta får givetvis konsekvenser. Konsekvenser för den enskilde studentens studieresultat och hälsa samt konsekvenser avseende vilka som studerar. Men konsekvenserna stannar inte i studentkorridorerna. De sträcker sig långt in på arbetsmarknaden.

—

Parallellt med studiemedlets urholkande och arbetsmarknadens förändring har en helt ny bransch vuxit fram. En bransch med fokus på studenters lönearbete; studentbemanningsföretagen. Vad kan då sägas om studenter som arbetskraft? För det första har man redan ett slags grundinkomst i form av studiemedel. För det andra är man i regel inte fackligt ansluten. Detta skapar en grupp lönearbetare som är benägna att arbeta under osäkra former med relativt låg lön. En tacksam grupp för dagens arbetsmarknad.

—

Studentbemanningsföretagen förmedlar just tidsbegränsade anställningar till studenter. Academic work erbjuder ingen garanterad arbetstid. I gengäld måste studenten fastställa hur många timmar man kan arbeta varje månad, samtidigt som man kan bli uppsagd på dagen. Och det är som sagt en ansenlig mängd arbetande studenter vi pratar om. Academic work har enligt egna uppgifter 110 000 studenter i sin databas. Arbetsgivarna profiterar helt enkelt på det låga studiemedlet. Det är det här som är pudelns kärna, i mötet mellan ett urholkat studiemedel och en allt mer osäker arbetsmarknad. Visstidsanställningar är i sig ett hot mot fast anställd personals arbetsskydd och lönenivåer. Men den visstidsanställde är inte alltid en person som till fullo står till arbetsmarknadens förfogande. Personen kan lika gärna vara en heltidsstudent som officiellt har studier som huvudsysselsättning men som omöjligtvis kan försörja sig som student. En person som generellt sett inte är medlem i facket, som redan har en viss grundinkomst i form av lånade statliga pengar, och som tvingas konkurrera med andra utsatta grupper om osäkra anställningar. Lågt studiemedel fungerar helt enkelt löne- och villkorsdumpande. Studenters dåliga ekonomi får inte bara konsekvenser för den enskilde studenten, eller studentkollektivet. Det slår mot hela arbetarklassen. Mot de som studerar, mot de som vill börja studera och mot de som aldrig kommer att ägna sig åt högre studier.

Intressant? Tryck och sprid!

Andra bloggar om om Mats Odell, studiemedlet, studentbostäder, arbetsmarknad, studentbemanningsföretag

Kolla även in hur Petter som vanligt rockar röven av högern, den här gången är det Ana Maria Narti som får en känga. Alltså seriöst. Ideologiproduktion i statlig regi är något som även liberaler borde kunna kritisera. Om man är ideologiskt hederlig vill säga.

Snart är det år 2219!?

I dagarna släppte TCO en rapport som visar att pappornas uttag av föräldraledigheten planar ut och om årets ökningstakt fortsätter kommer det ta 211 år innan föräldrarna delar lika. Fortfarande är det också så att över 60 % av männen inte tar ut någon föräldraledighet alls.

Igår var jag på en föreläsning med Marianne Berg (som sitter i riksdagen för Västerpartiet) om vad en feministiskt föräldrapolitik egentligen innebär. Att dela föräldraförsäkringen lyftes fram som en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna. Idén om att det är kvinnor som ska ha huvudansvaret för barn ger effekter också på arbetmarknaden. Som det är idag stannar kvinnor hemma länge, vabbar mer och går ner i arbetstid för att kunna vara hemma med barnen. Det gör att kvinnor halkar efter i löneutvecklingen och är givetvis något som en arbetsgivare är medveten om när valet står mellan en man och en kvinna. Anställs en kvinna är chansen större att hon är borta mer från arbetsplatsen (att vi har lagar mot diskriminering betyder inte att den inte förekommer…).

Att kvinnan tjänar mindre pengar anges också ofta som en anledning till att hon får stanna hemma mer med barnen. Det här skapar en ond spiral. Kvinnor stannar hemma mer eftersom de har lägre lön och när de stannar hemma halkar lönen efter ytterligare. En delad föräldraförsäkring kan förhoppningsvis göra upp med idén om att hem och barn är en kvinnlig syssla och göra att män tar större ansvar i hemmet. Om kvinnor och män delar på hemarbetet, blir också deras närvaro på arbetmarknaden mer lika varandra. Blir föräldraledigheten båda könens angelägenhet, blir kvinnor attraktivare på arbetsmarknaden eftersom de inte längre kan antas vara frånvarande i större utsträckning än män.

En individuell föräldraförsäkring är inte den ultimata lösning som för oss till ett jämställt samhälle. Men det är ett steg på vägen och en tydlig markering från samhällets sida att föräldraskapet är både män och kvinnors ansvar. För inte ska väl barnen behöva vänta tills 2219 innan pappa kommer hem?

LO – när blir höjt studiemedel ett fackligt krav?

LO har släppt en ny rapport, Etableringen på arbetsmarknaden (ladda ner här), där man undersöker ungdomars utsatthet på dagens arbetsmarknad utifrån kön, klass och etnicitet men också i relation till utbildning. Bland annat punkterar rapporten den borgerliga myten om överutbildning. Att svenska ungdomar skulle utbilda sig i onödan och att vi därmed måste skära i antalet högskoleplatser. Begreppet överutbildning indikerar att utbildning i sig är ett problem, istället för en mänsklig rättighet som ska utveckla individen, gynna kritiskt tänkande och öka medborgarens förståelse för sin omvärld. Det passar väl in i borgerlighetens önskan att bilda ett a- respektive b-lag både inom arbetsmarknad och akademi. Men min klassposition skapar en annan problemformulering.

Problemet med så kallad överutbildning är snarare att kunskaper inte tillvaratas och att det framförallt är redan utsatta grupper i samhället, så som kvinnor och invandrare, som inte får anställning eller lön efter sin utbildning. Detta löses garanterat inte med de arbetsmarknadsåtgärder som lägger ansvar på individen istället för samhället. Det löses inte heller med att integrera näringslivet i akademin, så att branscher och/eller företag styr utbildningen och forskningen, åtminstone inte om man vill fortsätta tala om fri forskning med äran i behåll. Det löses definitivt inte genom att minska antalet utbildningsplatser och därmed ytterligare göda klassklyftor i samhället, vilket enbart slår mot de grupper som redan är arbetslösa och underbetalda. Rapportens författare talar hellre om felutbildning, vilket kan lösas genom att arbeta mot strukturell diskriminering, för ett stort antal utbildningsplatser. Jag är beredd att hålla med.

Det verkligt intressanta här är påvisandet av hur relevanta studiemedlen är för den sociala rörligheten och följaktligen inkomstutjämningen. Enligt rapporten har värdet av studiemedlet i relation till en industriarbetarlön sjunkit från 74 procent 1990 till 52 procent 2007. Författarna drar helt riktigt slutsatsen att dagens studenter måste lita till ekonomiskt stöd från föräldrar eller arbeta extra. Detta i sin tur innebär att dagens studiemedel fungerar segregerande snarare än rekryterande. Alla har inte föräldrar som kan fortsätta försörja sina vuxna barn. Att se samband mellan studier och arbetsmarknad är nödvändigt. Slutsatsen i rapporten är bland annat att vi behöver ett stärkt studiemedel och ett stort antal utbildningsplatser. Stick i stäv med regeringens politik, alltså.

Men resonemanget måste också tas ett steg längre. Studiemedlen påverkar löner och villkor på arbetsmarknaden på ett ytterligare plan, ett mer direkt sådant. Som också påpekas i rapporten är det ett stort antal, hela 42 % av Sveriges heltidsstudenter, som lönearbetar 1 timme i veckan. En stor del av den svenska arbetsmarknadens unga visstidsanställda är studenter. Av ekonomiska skäl. Att visstidsanställningars låga löner och ovärdiga villkor hotar hela arbetarklassens löner och villkor är inget nytt, men det måste poängteras om och om igen att en del av dessa osäkert anställda är studenter. Det låga studiemedlet fungerar inte bara segregerande gentemot den arbetarklass som vill studera, den fungerar löne- och villkorsdumpande för hela arbetarklassen.

Fackföreningsrörelsen är och har varit en central part i den svenska arbetarrörelsens historia. Idag är fackets roll viktigare än på länge, och fackets viktigaste uppgifter är idag att värna kollektivavtalen samt öka och underhålla sin närvaro på arbetsplatserna. Men facket kan också bara göra det facket kan göra. Både Carolina Lindkvist och Josefin Brink har påpekat det tidigare. Höjt studiemedel borde vara ett fackligt krav.

Tycket du det här var intressant? Klicka så får fler läsa!

Andra bloggar om LO, facket, studiemedel, regeringen

Det är därför vi behöver en stark offenlig sektor

Här kommer ett, i skrivandets ögonblick, gästinlägg från Anna Palmgren:

TCO, Sveriges Yrkesmusikerförbund och Teaterförbundet meddelar i en rapport som kom ut igår att hälften av Sveriges kommuner inte erbjuder barnomsorg på obekväma arbetstider, det vill säga utanför traditionella kontorstider. 30 procent av landets totala antal kommuner har till och med ett politiskt beslut på att inte erbjuda detta.

Det är inte svårt att se vilka som drabbas hårdast av detta då långt ifrån alla arbetar inom kontorstiderna. Många yrken karaktäriseras av obekväma arbetstider, både för män och kvinnor, men inte minst gäller detta inom vården och andra kvinnodominerade områden. De föräldrar som inte kan ordna barnomsorgen på annat sätt kan alltså tvingas tacka nej till jobb och i förlängningen riskerar de rätten till a-kassa, i enlighet med de försämringar som gjorts av den. Lägg då det så kallade vårdnadsbidraget på detta, och det blir inte svårt att räkna ut vilka som kommer att knytas till hemmet, då kvinnor fortfarande ses som de främsta vårdgivarna och uppbär en lägre lön än män.

Regeringen visar gång på gång vad som egentligen döljer sig bakom den fina retoriken om sysselsättning och att utanförskapet ska brytas. Det handlar definitivt inte om att bryta kvinnors underordnade ställning på arbetsmarknaden eller att ge även de föräldrar som inte sitter på ett välavlönat kontorsjobb bra möjligheter.

Om du tyckte det här var intressant, tryck här så får fler läsa.

Här kan du läsa mer om a-kassa, facket, regeringen, vårdnadsbidrag, feminism