Ordförande Reinfeldt

Igår tog Sverige över ordföranderollen för den Europeiska unionen. På Skansen hölls en officiell ceremoni där kungligheterna deltog och statsministern höll tal. Det är ett EU i kris som ordförande Reinfeldt nu ska leda. Dels har vi den ekonomiska krisen med massarbetslöshet i spåren, dels har vi klimatförhandlingarna där regeringarna förhoppningsvis kan enas kring radikala beslut på toppmötet i Köpenhamn och Acta förhandlingarna rörande den internationella upphovsrätten går in i sitt slutskede. Det irländska folket ska ännu en gång rösta om det nya fördraget och vad händer om de röstar nej? Reinfeldt kommer ha många frågor att grubbla över den närmsta tiden.

Även om vi i grunden är EU-kritiker/motståndare så hoppas vi förstås på ett lyckat svenskt ordförandeskap. Vi förväntar oss att regeringen driver på i klimatförhandlingarna, att man slåss för integriteten på nätet och att man gör jobben till en prioriterad fråga för EU. Framförallt har Reinfeldt unika möjligheter att agera på den internationella arenan.

Lever han upp till våra förväntningar har han förstås vårt stöd. Men högerns önskan om borgfred är omöjlig så länge som man här i Sverige monterar ned välfärdsystemen, säljer ut våra gemensamma tillgångar och hetsar mot arbetarrörelsen. Vi tänker försvara de landvinningar svensk arbetarrörelse gjort de senaste hundra åren och som nu hotas av just Fredrik Reinfeldt och hans kompisar i regeringen. Vi tänker också högt kräva av vår statsminister att han tar avstånd från kuppen i Honduras och ger sitt fulla stöd till de demokratiska processerna i Latinamerika och samtidigt tar avstånd från den latinamerikanska höger som aldrig velat förstå betydelsen av demokrati.

Mikael Pettersson
vice förbundsordförande Vänsterns studentförbund

Europa går åt höger

Vänsterpartiet halverade sina röster sedan förra EU-valet och socialdemokraterna lyckades inte mobilisera vare sig sina kärnväljare eller attrahera ungdomarna. Arbetarrörelsen förlorade.

Valets vinnare är piratpartiet, miljöpartiet och folkpartiet. Piratpartiet är en frisk fläkt som står upp för de medborgerliga fri- och rättigheterna och att rätten till integritet även ska gälla på nätet. Rättssäkerheten har återigen blivit en relevant fråga för väljarna. Piratpartiet är ett radikalt parti som i konflikt med internationella konventioner vill avskaffa patenträtten och begränsa upphovsrätten. Piraternas partiledare är tidigare folkpartist och frågan är om vi ser en ny liberal rörelse växa fram. Det ska bli intressant att följa deras utveckling.

Miljöpartiet gjorde en riktigt bra valrörelse med ett tydligt budskap, duktiga företrädare och en politik som uppfattades som trovärdig. Det gav resultat. En majoritet av väljarna menar att EU ska användas för en aktiv miljöpolitik (även de som är kritiska till EU) vilket förstås gynnar miljöpartiet. I EU- valet är personvalen mer framträdande än i riksdagsvalen vilket gör att de enskilda företrädarnas förmåga att föra ut partiets politik är viktigare. Carl Schlyter är väldigt duktig på att hantera media. I Stockholm blev miljöpartiet större än socialdemokraterna och är ett parti som lyckats vinna de unga väljarna. Miljöpartiet har ett stabilt stöd i väljarkåren runt 7-8 procent och är ”andraparti” i den rödgröna oppositionen. Miljöpartiet ser ut att göra ett riktigt bra val 2010 och har stöd i storstäderna, just där socialdemokraterna tappar.

Folkpartiets framgångar är inte svåra att förstå. Marit Paulsen är omåttligt populär och deras budskap om att Sverige bör gå med i EMU fungerar förstås inom den borgerliga EU-positiva opinionen. Folkpartiet gick framåt på moderaternas bekostnad (som i sin roll som statsbärande parti inte kan prata om EMU och andra känsliga frågor som kan störa ”marginalväljarna”).

Socialdemokraterna och vänsterpartiet följer en europeisk trend där vänstern trycks tillbaka och på vissa håll slås ut (i en tid då kapitalismen befinner sig i en av dess värsta kriser). I Storbritannien är Labour slagna i spillror, i Frankrike har socialisternas inbördeskrig förlamat partiet och kommunisterna och det antikapitalistiska partiet har inte blivit ett alternativ för den breda arbetarklassen. I Italien har kommunistpartiet PCI utraderats ur det nationella parlamentet och EU-parlamentet. PCI var en gång i tiden ett av Europas största kommunistpartier. I Tyskland har socialdemokraternas ”stora koalition” med kristdemokraterna straffats sig och vi får se vad som händer med vänsterpartiet Die linke. Så här ser det ut i stora delar av Europa samtidigt som de högerextrema flyttar fram sina ställningar och hämtar sitt stöd från delar av arbetarklassen.

Men socialdemokraternas nederlag går inte att förstå bara genom att studera Europa. SAP har varit ett unikt starkt arbetarparti, kanske det starkaste demokratiska arbetarpartiet i världen (tillsammans med ANC i Sydafrika). Idag är man ett monument över en svunnen tid. Mona Sahlin leder ett parti som är som andra och som konkurrerar om väljarnas röster med samma metoder som sina konkurrenter. Vill socialdemokraterna förbli ett statsbärande parti (som samlar arbetarklassen och delar av medelklassen) måste man återgå till klassiskt folkrörelsearbete. Istället tittar partistrateger på Barack Obamas presidentvalskampanj och vill ta efter de metoderna istället för att inse att hans kampanj utgick på många sätt från samma metoder som en gång i tiden byggde världens starkaste arbetarrörelse. Nämligen att i folks vardag upprätta förtroende för en politik om förändring. Socialdemokraternas onödiga dåliga självförtroende förlamar rörelsen. Man har fortfarande tusentals medlemmar och fackligt förtroende valda runt om i landet och man är det parti som byggde den välfärdsstat som människor i hela världen beundrar; inled ”Operation aktivera rörelsen”.

Vill vänsterpartiet vara ett relevant parti måste man förutsättningslöst fråga sig varför man inte lyckas nå ut med sin politik. Partiet blev utsett till bästa parti på miljöområdet i en objektiv granskning. Hur många av väljarna visste det då de röstade? Vänsterpartiet har en alltmer heltäckande politik för förändring men lyckas inte kommunicera den. Miljöpartiet har inte på långa vägar en lika sammanhållen politik men man lyckas torgföra det man har. Där är nyckeln till deras framgångar och svaret på varför vänsterpartiet går kräftgång i opinionen. Det dåliga resultatet för vänsterpartiet visar med all tydlighet hur viktigt det är att fortsätta byggandet av partiorganisationen och lyssna på de människor man säger sig företräda.

Tidigare höga röstetal i EU-valen har berott på att vänsterpartiet företrätt en stark EU-kritisk rörelse som uppstod vid folkomröstningen 1994 och EMU-valet. Den rörelsen är nu kraftigt försvagad och för de yngre väljarna är JA eller NEJ till EU inte en politisk fråga. Det förändrar förutsättningarna för oss som EU-kritisk vänster. Det går inte längre att vinna val bara på att vara EU-kritisk. Nu måste vi fylla EU-kritiken med ett politiskt innehåll och många efterfrågar vårt alternativ till EU. Vänstern måste utveckla sin EU-kritik.

Sammanfattningsvis
Europa befinner sig i en av sina största ekonomiska kriser sedan depressionen. Socialdemokratin trycks tillbaka och vänstern är på vissa håll utslagen. De konservativa partierna kopplar greppet om opinionen och fascisterna går framåt. Det ser inte särskilt bra ut, men behovet av en bred, grön, nyfiken och modern vänster har aldrig varit större.

 

Mikael Pettersson
Vice ordförande Vänsterns studentförbund

Samlad EU-kritik

Eftersom jag skrivit under namninsamlingen för en folkomröstning om EU:s nya grundlag (gör det du också!) fick jag igår ett mail om en ny  EU-kritisk nätportal, www.eu-kritik.se. Sidan är tvärpolitisk så du hittar EU-kritik från olika perspektiv. Utöver det finns information om EU och det nya fördraget, EU-kritiska bloggare, EU-relaterade nyheter, m.m. Kolla in!