Klyftan mellan män och kvinnor växer

Vänsterpartiet publicerar idag en undersökning beställd av riksdagens utredningstjänst. Utredningen visar att den borgerliga regeringens skattepolitik har vidgat de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor. Det är en intressant utredning för alla oss som tror på lika lön för likvärdigt arbete och ett samhälle där kvinnor och mäns arbete värderas lika. Det här är alltså en angelägenhet även för liberala feminister och det ska därför bli intressant att se hur exempelvis Birgitta Olsson från folkpartiet ska bemöta uppgifterna. Läs artikeln på www.dn.se/opinion/debatt. Utredningen har redan uppmärksammats av flertalet medier.

Mikael Pettersson
Vice ordförande Vänsterns studentförbund

Om Bang i Flamman

Idag recenserar jag Maj Wechselmanns Bang och världshistorien i Flamman. Den ska självklart ses på bio, och i Stockholm gör du det på stadens bästa biograf, nämligen Zita. Här ett utdrag:

Barbro Alving, Bang, var troligen Sveriges genom tiderna främsta utrikesreporter, med en skarp och sarkastisk penna. Fredsrörelseaktivist som beskrev sin längtan efter att rapportera från världens oroshärdar som en blodförgiftning. Arbetsnarkoman med alkoholproblem. Ogift bisexuell mor. Bang och världshistorien är ett brett porträtt om hennes verk och liv, med fokus på förstnämnda.

Bang kallade det spanska inbördeskrigets Madrid för ett dödens väntrum. Hennes rapportering skildrade krigets verklighet bakom storpolitiken. Om att snavande treva sig fram genom mörklagda gator, sökande efter överfyllda skyddsrum medan bombplanen närmar sig. Hur människors vardagliga kamp fortsätter att vara en vardag, även under de mest vidriga förhållanden.

Hennes språk var både vasst och varmt. Bang hade en förmåga att fylla en text med en mängd intryck och känslostämningar; den mängd som krävdes för att beskriva livets komplexitet in i de mest morbida situationer som tycks ogreppbara för utomstående. Ett av journalistikens största privilegier var, enligt Bang själv, möjligheten att se ”avigsidan på denna världens store och rätsidan på denna världens små.” Kriget beskrivs hänsynslöst rättframt, med nära iakttaganden och bemötanden av civilbefolkningen som aldrig blir sentimentalt eller kletigt. Makthavare dissekeras med uppkäftig sarkasm och humoristisk svärta, som hela tiden uttrycks stilsäkert återhållet. Som när Bang från Berlin-olympiadens regniga invigning syrligt återgav vilka länders trupper som gjorde Hitlerhälsning, och de var många. Svenskarna lugnades med att den landsman som viftat med armen under intåget, enligt Bang, enbart signalerat ett vanligt ”tjena”.

Förresten, missade ni Moa Matthis artikel i DN igår är det dags att läsa den nu. Framförallt för att hon skriver om Isabelle Eberhardt, kanske den coolaste bruden i världshistorien alla kategorier.

Intressant? Klicka här så får fler läsa.

Andra bloggar om Bang, Flamman, film, Maj Wechselmann, Zita

Om att ockupera nya rum

I veckans Flamman recenserar jag antologin Äga rum, sammanställd av Moa Elf-Karlén och Johanna Palmström:

Efter hetsjakten på Roks och Fi, utropades mer eller mindre den svenska feminismens död. Moa Elf-Karlén och Johanna Palmström har samlat texter från feministiska aktivister, för att ta tempen på den svenska feminismen. Och visat att den lever i allra högsta grad. På fritidsgårdar, i fackklubbar och i replokaler. Genom jourverksamhet, aktioner och feministiskt självförsvar. Överallt där könsmaktsordningen genomsyrar vår vardag byggs också rum för motstånd.

Även de feministiska arenornas normer och strukturer belyses. Alex Grönkvist beskriver det historiskt konkreta men märkliga osynliggörandet, och stundtals explicita uteslutandet, av transpersoner i feministiska sammanhang. Frida Darj lyfter fram lesbiska frågor som ofta marginaliseras, som samhällets obefintliga åtgärder vid våld i samkönade relationer. Lawen Mohtadi skriver om den feministiska rörelsens färgblindhet. Viktor Bernhardz berättar om Claes Borgström-syndromet. Att feministiska män hyllas medan kvinnor betraktas som jobbiga hysterikor.

I takt med att jag läser väcks en del frågor. Klassiska feministiska frågor som inte har några snabba svar. Riskerar inte feminismerna att urvattnas om de försöker omfatta alla? Om det finns krav och strategier; hur mobiliserar vi? När ska vi på allvar börja problematisera männen? Glädjande nog så diskuterar författarna tillbaka och presenterar konkreta krav. Granska din egen position. Har du kuk, sätt ner foten mot andra män. Organisera dig.

Äga rum är en genomskärning av den svenska feminismen idag, och samtidigt en aktivisthandbok. I antologins avslutande text berättar Moa Elf-Karlén och Johanna Palmström att de inledde arbetet med Äga rum i jakt på nya visioner. Men visionerna fanns redan när de tittade sig omkring. Efter att ha läst och därmed diskuterat med antologins författare har mina frågor fått, om inte svar, så åtminstone en hel del råd på vägen.

Elf-Karlén och Palmströms ord utgör en stärkande avrundning: ”Det är viktigt att ha sitt eget rum. Men det är också viktigt att slå upp dörren mot andra rum. Vad som behövs är korsdrag.” Det tror jag är pudelns kärna. Vi behöver inte fylla gamla rum med verksamhet, de är redan fyllda. Vi behöver ockupera nya. Och lämna dörrarna öppna mot gatan.

Flamman ökade mest av alla vänstertidningar förra året när det gäller prenumeranter. Om du inte redan prenumererar är det dags att börja nu.

Intressant? Tryck och sprid!

Andras åsikter om feminism, flamman, aktivism

8 mars-tal

Systrar och kamrater, vi är här för att det kvinnor är och det kvinnor gör värderas lägre, och det här är vår egen dag för att visa hur förbannat trötta vi är på det!

Tack för att ni har kommit hit, tack alla aktivister för att ni har affischerat, målat banderoller, delat flygblad, burit högtalare och lagt ner allt det arbete som krävs för att vi ska kunna ha en sån här manifestation för att visa den kokande ilska vi känner över kvinnors underordning! 

Tack för att ni är här, för att ni gör det här ställningstagandet idag trots att antifeminismen inte bara vädrar morgonluft utan har lyckats växa sig riktigt stor och stark. Idag när jämställdhet inte längre handlar om makt, resurser, rättigheter och möjligheter, utan om kvinnors rätt att bli utsugna. Kvinnor ska i jämställdhetens och den liberala frihetens namn ha rätt att sälja sina kroppar, rätt att vara hemma med barn, rätt att starta städföretag – men att ge kvinnor F-skatte-sedel för att få möjligheten att städa hemma hos överklassen är inte feminism, det är reaktionär tillbakagång!

Det finns en tillbakagång för feminismen, och det märks i våra egna led också. Feminister kritiserar varandra teoretiskt och praktiskt, vi kan ha svårt att enas om vilka frågor som är viktigast. Vi anklagar varandra för att ha ett medelklassperspektiv, för att vara rasister och homofober och det är kritik som alla feministiska rörelser måste ta till sig. Men det är ingen anledning till att bli handlingsförlamade – vi måste se vilka som är våra fiender! 

Vi kan inte finna oss i att våra rättigheter slås ned, vi kan inte finna oss i att man med försöker tvinga in kvinnorna i hemmet, att kvinnor ska vara ekonomiskt beroende av män, att vissa kvinnor ska städa åt andra för att männen ska gå fria från allt ansvar, vi kan aldrig acceptera att vår rätt att bestämma när och om vi vill skaffa barn inskränks, vi kan aldrig acceptera att vara rädda på vägen hem, att utmålas som sexobjekt medan männen får vara i centrum, vi kommer aldrig att acceptera att få lägre lön, att systrar misshandlas till döds, att männen ständigt äter kakan och har kvar den, vi kommer aldrig att acceptera att bli nypta i rumpan, förlöjligade, förminskade, vi accepterar inte att män ska ha rätt att köpa våra kroppar – om vi kan enas om det här kamrater, så vet vi vilka våra fiender är, då vet vi vad vi har att göra, eller hur?!

Det finns så många bra förändringar som skulle gynna kvinnor mer än män, och då är det feministiska krav: att höja studiemedlet, att bygga ut den offentliga sektorn, att förbättra vården, barnomsorgen och skolan, att satsa på kollektivtrafiken, att Kommunal får det bästa avtalet någonsin, det är er kamp för högre löner som är konkret feministisk handling, handling som gör kvinnor mer fria, systrar och kamrater i Kommunal, er kamp är den viktigaste – och om vi inte förstår det kommer vi aldrig att förändra världen. Kvinnors rättigheter sammanfaller i högre grad med arbetarklassens rättigheter, vår feministiska kamp går hand i hand med vår kamp för socialismen och det går inte att driva den socialistiska kampen för mänsklighetens frigörelse om vi inte ser att det då är feministiska och antirasistiska krav vi måste driva! Vi nöjer oss inte förrän de pojkar och flickor som föds till den här världen har samma möjligheter och rättigheter och behandlas likadant! 

Det här är en dag när vi faktiskt kan enas i handling, för det finns så mycket att göra. Vi behöver fortfarande ta allting tillbaka, ta natten tillbaka, ta gatorna tillbaka, ta våra kroppar tillbaka, utrymmet, tryggheten, pengarna och ledigheten.

Det är lätt, men otroligt farligt att tro att kvinnofrågorna ska vänta nu när arbetarklassen attackeras från alla håll, men dom reformer som tvingar ner arbetarklassen på knä slår alltid värre mot kvinnor och invandrare. När klyftorna ökar får kvinnor det sämre. Idag ökar klyftorna, revolutionerna är långt borta, och då blir det legitimt att ge sig på de segrar vi har uppnått! När klyftorna ökar mellan klasser så blir det legitimt att ge sig på kvinnorna, men ett repressivt, reaktionärt samhälle kommer aldrig att ge oss vår frihet. Kampen för kvinnors rättigheter är alltid en nödvändig del av kampen för rättvisa och värdighet. Det är när otryggheten och klyftorna ökar som våra rättigheter beskärs, det är när framtidstron, hoppet och motståndet är starkt som kvinnor kan få större makt över sina liv och större möjligheter. 

Det är en nödvändighet att vi alla delar den djupa glädjen och det tunga ansvaret det innebär att producera och upprätthålla liv. Ett rent dass vill alla ha och det är både en rättighet och en skyldighet att veta hur man städar det, det är inte arbetarklassens kvinnors uppgift att städa alla världens dass. Männen har många många dass att städa om de ska kunna bli kvitt sin historiska dass-skurar-skuld! Och vem borde föregå med gott exempel om inte statsministern – Reinfeldt, det är bara att sätta igång!

Vi vet att rätten till våra kroppar, rätten att arbeta, leva och tala på samma villkor som män, det är ständigt hotade rättigheter. Vi kan aldrig någonsin luta oss tillbaka, för om vi sätter oss ner och vilar så kommer man att slå omkull oss, vi måste stå upp, bilda armkedjor och aldrig aldrig släppa efter!

 

 

8 mars!

Imorgon är det internationella kvinnodagen, och jag har den stora äran att få tala på demonstrationen i Lund, så kom gärna dit och lyssna!

Såhär ser programmet ut i Lund:

Internationella kvinnodagen
8 mars i Lund

• 13.00 Demonstration, Stortorget
• 15.00 Medeltidssalen Folkets Hus, Föredrag om studenter och jämställdhet med Carolina Lindkvist, ordförande VSF
• 15.45 Föredrag om kvinnliga flyktingar i Afrika
• 16.00 Järnåkraskolan, Irakiska kvinnoföreningen har föredrag m.m.
• 19.00 Kino, Bio ”Bang och världshistorien”, 75 min, 40 kr
• 23.00 ”Ta natten tillbaka” Separatistisk demonstration, Möllevångstorget i Malmö

Paroller:”Ingen profit på kvinnors kroppar” ”Internationell kvinnosolidaritet” ”Klass mot klass – skura era egna dass”

Arrangörer:
Ung Vänster, VSF, SSU, LSSK, S-Kvinnor, SUF, Asylgruppen Lund, Vänsterpartiet, Smålands Nation, ABF, Folkets Bio, SKV

De allra flesta orter ordnar feministiska prylar, så se till att somna tidigt ikväll för det är en viktig dag och en förbannad skyldighet att visa sig ute som feminist!

Snart är det år 2219!?

I dagarna släppte TCO en rapport som visar att pappornas uttag av föräldraledigheten planar ut och om årets ökningstakt fortsätter kommer det ta 211 år innan föräldrarna delar lika. Fortfarande är det också så att över 60 % av männen inte tar ut någon föräldraledighet alls.

Igår var jag på en föreläsning med Marianne Berg (som sitter i riksdagen för Västerpartiet) om vad en feministiskt föräldrapolitik egentligen innebär. Att dela föräldraförsäkringen lyftes fram som en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna. Idén om att det är kvinnor som ska ha huvudansvaret för barn ger effekter också på arbetmarknaden. Som det är idag stannar kvinnor hemma länge, vabbar mer och går ner i arbetstid för att kunna vara hemma med barnen. Det gör att kvinnor halkar efter i löneutvecklingen och är givetvis något som en arbetsgivare är medveten om när valet står mellan en man och en kvinna. Anställs en kvinna är chansen större att hon är borta mer från arbetsplatsen (att vi har lagar mot diskriminering betyder inte att den inte förekommer…).

Att kvinnan tjänar mindre pengar anges också ofta som en anledning till att hon får stanna hemma mer med barnen. Det här skapar en ond spiral. Kvinnor stannar hemma mer eftersom de har lägre lön och när de stannar hemma halkar lönen efter ytterligare. En delad föräldraförsäkring kan förhoppningsvis göra upp med idén om att hem och barn är en kvinnlig syssla och göra att män tar större ansvar i hemmet. Om kvinnor och män delar på hemarbetet, blir också deras närvaro på arbetmarknaden mer lika varandra. Blir föräldraledigheten båda könens angelägenhet, blir kvinnor attraktivare på arbetsmarknaden eftersom de inte längre kan antas vara frånvarande i större utsträckning än män.

En individuell föräldraförsäkring är inte den ultimata lösning som för oss till ett jämställt samhälle. Men det är ett steg på vägen och en tydlig markering från samhällets sida att föräldraskapet är både män och kvinnors ansvar. För inte ska väl barnen behöva vänta tills 2219 innan pappa kommer hem?

Det är därför vi behöver en stark offenlig sektor

Här kommer ett, i skrivandets ögonblick, gästinlägg från Anna Palmgren:

TCO, Sveriges Yrkesmusikerförbund och Teaterförbundet meddelar i en rapport som kom ut igår att hälften av Sveriges kommuner inte erbjuder barnomsorg på obekväma arbetstider, det vill säga utanför traditionella kontorstider. 30 procent av landets totala antal kommuner har till och med ett politiskt beslut på att inte erbjuda detta.

Det är inte svårt att se vilka som drabbas hårdast av detta då långt ifrån alla arbetar inom kontorstiderna. Många yrken karaktäriseras av obekväma arbetstider, både för män och kvinnor, men inte minst gäller detta inom vården och andra kvinnodominerade områden. De föräldrar som inte kan ordna barnomsorgen på annat sätt kan alltså tvingas tacka nej till jobb och i förlängningen riskerar de rätten till a-kassa, i enlighet med de försämringar som gjorts av den. Lägg då det så kallade vårdnadsbidraget på detta, och det blir inte svårt att räkna ut vilka som kommer att knytas till hemmet, då kvinnor fortfarande ses som de främsta vårdgivarna och uppbär en lägre lön än män.

Regeringen visar gång på gång vad som egentligen döljer sig bakom den fina retoriken om sysselsättning och att utanförskapet ska brytas. Det handlar definitivt inte om att bryta kvinnors underordnade ställning på arbetsmarknaden eller att ge även de föräldrar som inte sitter på ett välavlönat kontorsjobb bra möjligheter.

Om du tyckte det här var intressant, tryck här så får fler läsa.

Här kan du läsa mer om a-kassa, facket, regeringen, vårdnadsbidrag, feminism