Det tyska valet – en kommentar

Den borgerliga valsegern var väntad. Det är självklart att arbetarpartier som sätter sig i regeringar med borgerliga partier straffas av breda löntagargrupper. Den ”stora koalitionen” mellan de tyska socialdemokraterna och kristdemokraterna var dömd att misslyckad redan från början. Löntagare röstar på arbetarpartier för att man vill se löntagarvänlig politik vilket förstås är omöjligt att driva för ett arbetarparti som måste kompromissa i regering med borgerligheten. Det var med all säkerhet därför som det blev ett historiskt lågt valnederlag och varför socialdemokraterna backade. De svenska socialdemokraterna upplevde samma sak i valet 1998 efter att de ingått ett parlamentariskt samarbete med centerpartiet. I Sverige fanns det dock ett vänsterparti som förmådde att vinna många besvikna socialdemokrater och hindrade därmed en borgerlig valseger. Vi ser nu att det nya tyska vänsterpartiet gått framåt men inte tillräckligt för att de ska kunna stoppa en borgerlig regering. Det tyska valresultatet måste bli en väckarklocka för den europeiska socialiströrelsen. Ska vi i arbetarrörelsen kunna resa oss måste vi i konkret gärning visa att det går driva en politik för ökad jämlikhet och rättvisa. Det finns nämligen ingen anledning att rösta på ”arbetarpartier” som driver högerpolitik.

Mikael Pettersson
Vice ordförande Vänsterns studentförbund

Zelaya är Honduras presidant – störta juntan!

Manuel Zelaya, Honduras demokratiskt folkvalda president, har lyckats återvända till sitt land för att återta sin post och återinföra den konstitutionella demokratin. Vad vi förstår befinner han sig på den Brasilianska ambassaden som blivit omringad av diktaturens lakejer. Genom att försvara Zelaya visar den Brasilianska vänsterregeringen att man aktivt vill försvara den demokratiska processen som sker över kontinenten. Det är anmärkningsvärt att svenska politiker och UD inte tydligare tagit avstånd från kuppen. Vänsterpartiet är det enda parti som tydligt uttryckt sin avsky mot kuppen.

Hemma i Sverige går det bra att tala sig varm om medborgerliga fri – och rättigheter och försvar för demokratin men i konkret handling gör man ingenting. Sverige och UD borde ta en aktiv roll på sådant sätt man gjorde då man försvarade den Chilenska demokratin. Det är samma sak nu som då. Till och börja med borde Sverige agera inom EU för sanktioner mot kuppledarna.

Det är kanske inte (tyvärr) konstigt att högern i Sverige är passiv inför en kupp som avsatt en president som ifrågasatt högerns ekonomiska dogmer. Däremot förstår jag inte varför socialdemokratins företrädare inte gjort sina röster hörda. Det finns en lång tradition i vårt land av solidaritetsarbete och ofta har arbetarrörelsen varit drivande i det arbetet. Tyvärr ser vi ingenting av det idag. Är det så att de rödgröna partierna är så fokuserade på att vinna riksdagsvalet nästa år att man inte förmår att se vad som händer på andra sidan av Atlanten? I så fall kommer en kort guide nedan. Ni som är något äldre än mig eller har varit vakna på historielektionerna känner igen mönstret. Högern har gjort det igen.

1. En demokratisk vald president har med våld blivit avsatt
2. Högern i landet stödjer kuppmakarna
3. Militären förföljer dem som försvarar demokratin och tvekar inte att skjuta

Mikael Pettersson
Vice ordförande Vänsterns Studentförbund

Vi vet inte vad som händer i Venezuela

Återigen har Venezuela hamnat i världspressen sedan president Hugo Chavez stängt ned ett antal privata radio och tv-stationer, vilket av oppositionen och västvärlden uppfattats som en inskränkning av venezolanernas yttrandefrihet. Chavez själv påstår att han vill demokratisera det fria ordet.

Till och börja med vill jag understryka att det är fullständigt omöjligt att bygga ett modernt socialistiskt projekt utan livlig debatt, den demokratiska socialismen är en utvidgning av demokratin där yttrandefriheten är själva fundamentet. Men i såväl liberala som socialistiska demokratier är det nödvändigt att reglera den demokratiska diskussionen. I Sverige har vi gjort det genom tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som kompletteras med stadganden i brottsbalken. Ljuger man medvetet i mediabruset aktualiseras förtal eller hetsar man mot invandrare kan man bli dömd för hets mot folkgrupp. Det är ingenting som är självklart på något sätt då det faktiskt i realiteten begränsar yttrandefriheten. I Sverige har vi dock tyckt att människor inte ska behöva tåla att bli hetsade emot och inte heller bli utsatta för lögner i media, utan att de ansvariga ställs till svars. Vi har inskränkt yttrandefriheten.

I Venezuela har debatten alltmer polariserats mellan socialisterna och oppositionen där det från båda håll säkert framförs en hel del osakligheter. Oppositionens media kallar Chavez för diktator (trots alla de allmänna val han vunnit) och socialisterna kontrollerar statlig TV. Läget är inte på något sätt perfekt för en fri granskande journalistik. Men det är också ett speciellt politiskt läge där den fattiga majoriteten tar för sig av samhällets rikedomar, på den övre medelklassen och överklassens bekostnad. I Venezuela ser vi en desperat överklass som inte vill se att de fattiga utbildar sig, att de fattiga intar ämbetsposter och att regeringen återför landets naturresurser i folkets händer.

Vi i vänstern pekar ofta på det demokratiska problemet med att nästan all media här hemma är borgerlig sedan LO och socialdemokratin tappade greppet om A-pressen, för det får givetvis politiska konsekvenser. I Sverige har vi public service som på objektiv grund ska återställa den demokratiska ballansen i debatten. Men vi i vänsterns saknar egna mediakanaler. DN och SvD är två av de mest betydelsefulla politiska rösterna i Sverige och bådas ledarsidor är borgerliga. Den sidan av den här diskussionen måste också belysas.

Om Venezuelas regering menar allvar med att man vill demokratisera det fria ordet är det något positivt (men innebär det att man måste stänga ned privata kanaler?), idag är det de rika som kan köpa sig utrymme i media. Men om regeringen bara använder det som förevändning för att inskränka yttrandefriheten måste vi protestera.

Vad som egentligen sker i Venezuela vet vi inte då det saknas saklig och objektiv information. Däremot måste vi följa händelseutvecklingen med kritiska demokratiska socialistiska ögon.

Mikael Pettersson
Vice ordförande Vänsterns Studentförbund

Det Obama glömde

Den amerikanske presidenten Barack Obama har varit ute och rest i världen. Bland annat har han hunnit med att besöka Ryssland för att diskutera relationen mellan de två länderna och delta på G8 mötet i L’Aquila, Italien. Det viktigaste inslaget i hans resa måste ändå vara talet inför Ghanas parlament med adress till hela den Afrikanska kontinenten. Ett tal som kan gå till historien. Han började med att gå till sin egen familj, att beskriva sin egna historia: “My grandfather was a cook for the British in Kenya, and though he was a respected elder in his village, his employers called him ”boy” for much of his life. He was on the periphery of Kenya’s liberation struggles, but he was still imprisoned briefly during repressive times. In his life, colonialism wasn’t simply the creation of unnatural borders or unfair terms of trade – it was something experienced personally, day after day, year after year”.

Även om vi förstås vill se en än mer radikal amerikansk politik, som står upp för de mänskliga rättigheterna och social rättvisa så betyder det mycket för världen att det är en socialliberal som håller i taktpinnen i Vita huset istället för en inskränkt konservativ republikan. Det handlar inte bara om att Obama har ett annat tonfall än sin föregångare utan han har en annan utgångspunkt. Han talar om afrikanska länder som partners som han tillsammans vill arbeta med, att framtiden för mänskligheten inte bara bestäms i Moskva och Washington utan likväl i Accra (Ghanas huvudstad).

Obama kom till Afrika med ett tydligt budskap: “History offers a clear verdict: governments that respect the will of their own people are more prosperous, more stable, and more successful than governments that do not”.

Obama framhöll att afrikanernas öden ligger i deras egna händer: “We must start from the simple premise that Africa’s future is up to Africans”. Visst är det så att västvärlden har haft sina kolonier och förtryckt miljoner människor men många av de problem som vi ser idag menar Obama inte kan skyllas på väst. ”It is easy to point fingers, and to pin the blame for these problems on others. Yes, a colonial map that made little sense bred conflict, and the West has often approached Africa as a patron, rather than a partner. But the West is not responsible for the destruction of the Zimbabwean economy over the last decade, or wars in which children are enlisted as combatants. In my father’s life, it was partly tribalism and patronage in an independent Kenya that for a long stretch derailed his career, and we know that this kind of corruption is a daily fact of life for far too many”.

Ifall Barack Obama verkligen menar allvar med att han bär på en dröm om ett annat Afrika (vilket jag tror han gör) borde han inför Ghanas parlament ha lovat att verka för avskrivningar av de afrikanska staternas lån till Väst. Fortfarande är det många länder i ”tredje världen” betalar mer till väst genom amorteringar och räntor på lån än vad de får i bistånd. Inte sällan har det varit korrupta regimer som tagit lånen och berikat sig själva och sina anhöriga. Det är inte rimligt att folken ska behöva betala tillbaka dessa pengar. Barack Obama borde också ha varit tydlig med att naturtillgångarna i Afrikas länder tillhör dem och inte multinationella företag som gör miljardvinster, samtidigt som barn svälter ihjäl. Till skillnad från vad många tror är Afrika en rik kontinent, problemet är att vi i väst tolererar att multinationella företag stjäl tillgångarna.

Som sagt, vi hade velat se en ännu mer radikal amerikansk president. Men Obama inger ändå hopp, att lite åtminstone går åt rätt håll: “But these things can only be done if you take responsibility for your future. It won’t be easy. It will take time and effort. There will be suffering and setbacks. But I can promise you this: America will be with you. As a partner. As a friend. Opportunity won’t come from any other place, though – it must come from the decisions that you make, the things that you do, and the hope that you hold in your hearts. Freedom is your inheritance. Now, it is your responsibility to build upon freedom’s foundation. And if you do, we will look back years from now to places like Accra and say that this was the time when the promise was realized – this was the moment when prosperity was forged; pain was overcome; and a new era of progress began. This can be the time when we witness the triumph of justice once more. Thank you”

Mikael Pettersson
vice ordförande Vänsterns studentförbund

Ett våldsamt övergrepp på demokratin

Statskuppen i Honduras är ett våldsamt övergrepp på demokratin. Den latinamerikanska ytterlighetshögern har en mörk historia av att vägra erkänna demokratiska regimer. Vi kommer ihåg president Salvador Allende som mördades av högern men också hur korrupta militärer och finansmän försökte avsätta Venezuelas folkvalda president för bara några år sedan. Nu har det hänt igen.

Det är oklart vad som händer just nu i Honduras då informationen är knapphändig men det vi vet är att en demokartiskt folkvald president blivit avsatt med hjälp av militär och att man åsidosatt den konstitutionella demokratin. Vi kräver att den svenska regeringen agerar mot kuppmakarna, diktaturens kreatur – demokratin måste försvaras!

Större delen av Latinamerika leds i dag av mer eller mindre progressiva regeringar som burits fram av breda sociala rörelser. Det är en fantastisk demokratisk process där miljoner människor involverats i ett politiskt projekt som handlat om att bekämpa fattigdomen, ge utbildning till alla och bryta kontinentens beroende till väst. Vi i vänstern har hela tiden vetat att reaktionärerna förr eller senare skulle skramla med sina vapen. Det är därför som exempelvis Venezuela bygger upp ett folkförsvar och att andra länder följt efter. Nu ser vi att rädslan är befogad. Det var inte länge sedan som reaktionärerna visade sitt fula ansikte i Bolivia.

Kuppen i Honduras visar för oss än en gång att det inte går att lita på den latinamerikanska högern. De är korrupta mördare som sviker sitt folk gång på gång och hämtar sitt stöd hos militären.

Imorgon håller arbetarna generalstrejk för att få bort kuppmakarna och vi befarar våldsamheter. Sverige måste framhålla att det är fullt legitimt att med våld, om så behövs, försvara demokratin.

Mikael Pettersson, vice ordförande Vänsterns Studentförbund

Sverige måste stödja demokratikämparna

Protesterna på Irans gator visar att det finns en stark rörelse i Iran för demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Demokratin måste alltid växa underifrån av folk som själva vill bestämma sina öden. Därför tar vi anstånd från populister som talar om ”humanitär intervention”. Det iranska folket måste själva få välja väg. Som Olof Palme uttryckte det: det går inte att bygga demokrati i en by genom att bomba sönder den. Däremot måste det vara klart för alla att Sverige alltid och var som helst i världen står upp och försvarar de universella mänskliga rättigheterna. De är okränkbara och den iranska diktaturen måste fördömas. Vi uppmanar våra medlemmar och sympatisörer att ansluta sig till de demonstrationer som hålls runt om i landet mot den iranska diktaturen.

Vi vill att UD öppnar upp den svenska ambassaden för sårade och flyende demonstranter. De är frihetskämpar som är i akut behov av hjälp och Sverige måste göra det som vi kan göra.

Mikael Pettersson
vice ordförande Vänsterns studentförbund

El Salvador visar vägen

Vänstern har segrat i El Salvador. Det är en seger för vänstern i Latinamerika och vi gläds med människorna i El Salvador. Land efter land i Latinamerika bryter nu med den politik som hållit dem i fattigdom och beroendeställning till väst. Det är ett historiskt projekt som växer fram och ingen av oss kan drömma om var det kommer att kunna sluta. Den latinamerikanska kartan färgas röd av nya moderna vänsterrörelsen som kommer till makten genom parlamentariska val. Det är en ny tid som gror. Vänsterregeringarna i Latinamerika visar att vänstern klarar av att ta ansvar och styra sina länder mot en bättre framtid. Vänsterregeringarna har varit så framgångsrika att till och med socialliberala regeringar i Latinamerika vänder sig till dem för att få hjälp. Nu väntar vi bara på att Barack Obama tydligt ska deklarera att tiden då USA med militära medel störtade demokratiskt valda regeringar i Latinamerika är förbi.

Jag var själv i El Salvador strax efter förra valet i El Salvador som representant för Ung Vänster. Då hade vänsterpartiet FMLN förlorat valet men var inte på något sätt en slagen rörelse. Jag mötte till och med aktivister och ledare som menade att rörelsen då inte var mogen för att ta makten. Man använde Lula i Brasilien som ett exempel på att det är farligt att vinna makten innan man riktigt vet vad man ska använda den till. Det slår tillbaka i missnöje och i värsta fall politisk apati. Nu får jag mail från kamrater i El Salvador med budskapet: vi är redo!

El Salvador har ett fruktansvärt inbördeskrig bakom sig. Det vänsterparti som nu segrat är den forna gerilla som genom fredsuppgörelsen lagt ned vapnen och istället kommit att agera som ett massparti. Fredsuppgörelsen har ingalunda varit självklar. Med enorma klassklyftor och en korrupt regim har det varit förstås varit svårt för FMLN. Det är löjligt att påstå att de skulle ha haft samma förutsättningar som korruptregimen. Deras seger visar därför deras storhet. FMLN är en politisk folkrörelse med hundratuentals (kanske en miljon) aktivister som varje dag arbetar med att förbättra situationen för folket i sitt land. Nu har man vunnit en första seger. Nu börjar kampen på allvar.

Mikael Pettersson, förbundsstyrelsen