Mikael Petterssons tal på 1:a maj i malmö

 

Jag heter Mikael Pettersson och är vice ordförande för Vänsterns Studentförbund (VSF).

Vi är en liten organisation men som bär på långtgående drömmar. Vi är den organisation som organiserar de studenter som kommer från arbetarklassen.

Vi är många som är den första i familjen som läser på högskola eller universitet. Vi har gått ihop för att hjälpa varandra och för att vi tillsammans blir starkare. Fortfarande präglas akademin av ett klassförakt – Det tycks liksom vara impregnerat i väggarna och därför känns det skönt att veta att det finns fler som en själv, även på universitetet.

Om vi trodde att Sverige var ett jämlikt land innan vi började studera så vet vi nu att så är det inte, och i krisens spår blir det bara värre.

Vi rör oss in och ut från universiteten och för många av oss är det som att passera mellan två parallella verkligheter. Jag har mött kursare som inte ens vet vad mamma och pappa betalade för bostadsrätten de fått. De vet knappt vad månadsavgift är och de ska bli framtidens jurister! Samtidigt som många av våra medlemmar hankar runt på andrahandskontrakt, sover hos kompisar och inte vet var de ska bo nästa termin.

För oss finns det finns inget studentperspektiv, ingen gemensam studentgrupp som delar gemensamma intressen. Däremot finns det ett klassperspektiv med en arbetarklass som upplever att de inte hör hemma på den högre utbildningen. Och en arbetarklass som när den väl kommer in på den högre utbildningen möts av en verklighetsfrånvänd akademi.

Vi får exempelvis höra att Sverige är en ”kunskapsekonomi”, att kroppsarbete skulle tillhöra en svunnen tid. Samtidigt som våra föräldrar har utslitna kroppar efter arbete på byggnadsställningar, bakom svarvar och efter flera år av tunga lyft i vården. Det är ju fortfarande så att det är arbetarna som bygger Sverige och det är fortfarande så att det är våra mammor som subventionerar välfärden genom värk i sina axlar och knän då de sliter i den offentliga sektorn med låga löner. Demonstranter Akademin skulle må bra av en injektion verklighet men det kan bara ske genom att vi blir fler från arbetarhem som läser vidare.

Vi i arbetarrörelsen har alltid sett utbildningspolitiken som ett sett att utmana det rådande, att förändra samhället och flytta fram arbetarklassens positioner. Det är därför som utbildningspolitiken, rätten till kunskap, handlar om makt (paus) och fördelning av samhällsresurser.  Utbildningspolitiken är ett slagfällt där arbetarklassens intressen av självförverkligande och frigörelse står emot företagarnas intressen av att ha duktiga disciplinerade arbetare.  

Det förs en förvirrad debatt om skolas misslyckanden, som att det skulle vara lärarnas fel att vi har fattigdom och utanförskap. För så länge Sverige är ett klassamhälle kommer det också att synas i elevernas skolresultat. Barn till akademiker kommer att ha andra förutsättningar än arbetarbarn, och barn till akademiker kommer i större utsträckning att studera på högskolan. För klassamhället är inte bara en ekonomisk, (paus) utan också en social mur som förvägrar människor möjligheten att läsa vidare, och det är inte en mur som kan rivas genom ett beslut i riksdagen.

 VSF är inte bara en social utan också en politisk organisation. I takt med att missnöjet över studenters situation växer så växer också VSF. Vi organiserar de studenter som tidigare aldrig tänkt tanken att engagera sig politiskt, men som nu rustar till strid emot klassamhället. Till skillnad från de andra studentförbunden är vi inte en trampolin för politiska karriärister utan en social och politisk organisation som kämpar för en öppnare, jämlikare och bättre utbildning.

Visste ni att det finns en majoritet i riksdagen som vill höja studiemedlet? Men att inget händer. Jag undrar vad som hände med alla de borgerliga företrädare, som innan valet, lovade en höjning. Vad gör de nu? Ja inte höjer de studiemedlet. Visste ni också att Sveriges Förenade Studentkårer har räknat ut att medelstudenten varje månad går back? Och att studenterna antingen löser det genom att tigga pengar från sina föräldrar eller jobbar extra.

De finns en rad problem med att studenter jobbar.  Ett, är att de fungerar som lönedumpare. Det finns ingen student som jobbar extra några timmar i veckan som engagerar sig i facket, som slåss för sina rättigheter eller vill förbättra sin arbetsmiljö. För studenten, är det ju bara ett extrakneg som man snart ska lämna och det här vet förstås företagarna.  

Det är här som arbetarrörelsen och en radikal studentrörelse kan förenas kring gemensamma intressen.

Det är uppenbart för alla att det byggs för sakta och för lite. Tusentals ungdomar står utan boende och läget blir alltmer akut.

Socialdemokraterna demonstrerar idag under parollen bygg bort den ekonomiska krisen. Socialdemokraterna och vänstern måste nu tillsammans med fackföreningsrörelsen samla sig bakom ett offensivt bostadspolitiskt program. Vi vill se ett nytt modernt miljonprogram där Sveriges främsta arkitekter bjud in för att tillsammans med oss bygga framtidens bostäder.

Ni som hört mig tala tidigare vet att jag någon gång under mina tal brukar citera en dikt. Jag lärde mig uppskatta poesi då jag läste på komvux, komvux som för övrigt är hotat av vår utbildningsfientliga regering som hävdar att tar man inte chansen på gymnasiet, ja då får man skylla sig själv. Den dikt jag idag tänkte läsa är skriven av den norrländska skogsarbetaren Tage Hägglund.

 Därför gläd gläds jag åt arbetarrörelsen

Därför gläds jag åt 1:a maj

 Därför att floderna och havet

Bergen och ängarna

Träden och blommorna

Är våra-

Inte för att ägas och förbrukas

Men för att älskas och brukas

 Därför att markens stigar-

Den glödande soluppgången-

Dagarna och nätterna-

Är våra egna liv.

Därför att mina kamraters händer

Är min egen frihet

Och arbetarrörelsens liv.

 Därför väntar gatorna

På våra steg.

Därför väntar torgen

På våra röda fanor.

Därför väntar dagen

På vår sång-

 Därför väntar vi på arbetarrörelsen

Därför väntar vi på 1- maj

 

8 mars-tal

Systrar och kamrater, vi är här för att det kvinnor är och det kvinnor gör värderas lägre, och det här är vår egen dag för att visa hur förbannat trötta vi är på det!

Tack för att ni har kommit hit, tack alla aktivister för att ni har affischerat, målat banderoller, delat flygblad, burit högtalare och lagt ner allt det arbete som krävs för att vi ska kunna ha en sån här manifestation för att visa den kokande ilska vi känner över kvinnors underordning! 

Tack för att ni är här, för att ni gör det här ställningstagandet idag trots att antifeminismen inte bara vädrar morgonluft utan har lyckats växa sig riktigt stor och stark. Idag när jämställdhet inte längre handlar om makt, resurser, rättigheter och möjligheter, utan om kvinnors rätt att bli utsugna. Kvinnor ska i jämställdhetens och den liberala frihetens namn ha rätt att sälja sina kroppar, rätt att vara hemma med barn, rätt att starta städföretag – men att ge kvinnor F-skatte-sedel för att få möjligheten att städa hemma hos överklassen är inte feminism, det är reaktionär tillbakagång!

Det finns en tillbakagång för feminismen, och det märks i våra egna led också. Feminister kritiserar varandra teoretiskt och praktiskt, vi kan ha svårt att enas om vilka frågor som är viktigast. Vi anklagar varandra för att ha ett medelklassperspektiv, för att vara rasister och homofober och det är kritik som alla feministiska rörelser måste ta till sig. Men det är ingen anledning till att bli handlingsförlamade – vi måste se vilka som är våra fiender! 

Vi kan inte finna oss i att våra rättigheter slås ned, vi kan inte finna oss i att man med försöker tvinga in kvinnorna i hemmet, att kvinnor ska vara ekonomiskt beroende av män, att vissa kvinnor ska städa åt andra för att männen ska gå fria från allt ansvar, vi kan aldrig acceptera att vår rätt att bestämma när och om vi vill skaffa barn inskränks, vi kan aldrig acceptera att vara rädda på vägen hem, att utmålas som sexobjekt medan männen får vara i centrum, vi kommer aldrig att acceptera att få lägre lön, att systrar misshandlas till döds, att männen ständigt äter kakan och har kvar den, vi kommer aldrig att acceptera att bli nypta i rumpan, förlöjligade, förminskade, vi accepterar inte att män ska ha rätt att köpa våra kroppar – om vi kan enas om det här kamrater, så vet vi vilka våra fiender är, då vet vi vad vi har att göra, eller hur?!

Det finns så många bra förändringar som skulle gynna kvinnor mer än män, och då är det feministiska krav: att höja studiemedlet, att bygga ut den offentliga sektorn, att förbättra vården, barnomsorgen och skolan, att satsa på kollektivtrafiken, att Kommunal får det bästa avtalet någonsin, det är er kamp för högre löner som är konkret feministisk handling, handling som gör kvinnor mer fria, systrar och kamrater i Kommunal, er kamp är den viktigaste – och om vi inte förstår det kommer vi aldrig att förändra världen. Kvinnors rättigheter sammanfaller i högre grad med arbetarklassens rättigheter, vår feministiska kamp går hand i hand med vår kamp för socialismen och det går inte att driva den socialistiska kampen för mänsklighetens frigörelse om vi inte ser att det då är feministiska och antirasistiska krav vi måste driva! Vi nöjer oss inte förrän de pojkar och flickor som föds till den här världen har samma möjligheter och rättigheter och behandlas likadant! 

Det här är en dag när vi faktiskt kan enas i handling, för det finns så mycket att göra. Vi behöver fortfarande ta allting tillbaka, ta natten tillbaka, ta gatorna tillbaka, ta våra kroppar tillbaka, utrymmet, tryggheten, pengarna och ledigheten.

Det är lätt, men otroligt farligt att tro att kvinnofrågorna ska vänta nu när arbetarklassen attackeras från alla håll, men dom reformer som tvingar ner arbetarklassen på knä slår alltid värre mot kvinnor och invandrare. När klyftorna ökar får kvinnor det sämre. Idag ökar klyftorna, revolutionerna är långt borta, och då blir det legitimt att ge sig på de segrar vi har uppnått! När klyftorna ökar mellan klasser så blir det legitimt att ge sig på kvinnorna, men ett repressivt, reaktionärt samhälle kommer aldrig att ge oss vår frihet. Kampen för kvinnors rättigheter är alltid en nödvändig del av kampen för rättvisa och värdighet. Det är när otryggheten och klyftorna ökar som våra rättigheter beskärs, det är när framtidstron, hoppet och motståndet är starkt som kvinnor kan få större makt över sina liv och större möjligheter. 

Det är en nödvändighet att vi alla delar den djupa glädjen och det tunga ansvaret det innebär att producera och upprätthålla liv. Ett rent dass vill alla ha och det är både en rättighet och en skyldighet att veta hur man städar det, det är inte arbetarklassens kvinnors uppgift att städa alla världens dass. Männen har många många dass att städa om de ska kunna bli kvitt sin historiska dass-skurar-skuld! Och vem borde föregå med gott exempel om inte statsministern – Reinfeldt, det är bara att sätta igång!

Vi vet att rätten till våra kroppar, rätten att arbeta, leva och tala på samma villkor som män, det är ständigt hotade rättigheter. Vi kan aldrig någonsin luta oss tillbaka, för om vi sätter oss ner och vilar så kommer man att slå omkull oss, vi måste stå upp, bilda armkedjor och aldrig aldrig släppa efter!