Mia Sand
carolinalindkvist
Linn WegemoSparat under: Uncategorized | Etiketter: borgare, grön ungdom, liberaler, miljöpartiet, trams
Dagens DN debatt tar nästan priset i borgerliga floskler och exempel på total avsaknad av analysförmåga. Jag har närt en enorm ilska mot Miljöpartiet med familj och alla andra låtsaspartier under väldigt lång tid, och nu är den kokta lusekoftan stekt.
Det finns, låt oss säga, ett antal skäl till att Vänsterpartiet dels är en betydligt rimligare samarbetspartner med sossarna än ni, dels inte vill göra upp om samarbete innan valet.
För det första. Vi tillhör arbetarrörelsen. Den är sisådär 150 år gammal. Det är arbetarrörelsen som gjort det möjligt för er att plugga vidare oavsett vad era föräldrar gör och få vård vid behov och inte efter plånbok. Fluortanten, biblioteken och de veckor era föräldrar kunde tillbringa med er varje år i form av semester. Det är vi. To name but a few. Säkert har era föräldrar eller föräldrars föräldrar varit med i den här processen. Många av oss är medlemmar i politiska partier som har sin utgångspunkt i något som heter politisk ideologi (tips! look it up).
För det andra. Denna uttalade ideologi skapar något som heter trovärdighet. Man kan säga att det möjliggör ett förtroende hos våra väljare. Det i kombination med att medlemmarna bestämmer politiken genom kongressbeslut. Till exempel innebär det att det är stört omöjligt för en partiledare (märk väl, inte språkrör) att efter eget huvud göra helomvändningar i viktiga politiska frågor, typ EU-medlemskapet. Det kallas demokratisk centralism. Är det det ni tycker är så himla omodernt?
När Vänsterpartiet går till val så gör man det rimligtvis på Vänsterpartiets politik. Kompromisser är ett medel för arbetarrörelsen, inte ett mål. Jag förstår om det inte är så noga för er som kan göra kovändningar både hit och dit, men för oss betyder typ kongressbeslut och partiprogram något.
Noterar för övrigt att Birger Schlaug, namnkunnig före detta miljöpartist tycks vrida sina händer lika mycket som jag under den talande rubriken Om att spika sig själv i foten… Bland annat påpekar Schlaug just att man angriper Vänsterpartiet för den politik man har gemensamt med sossarna (aka arbetarrörelsen, remember?). Schlaug noterar vidare:
Så anklagar de tre miljöpartisterna vänstern för att på hemsidan inte ha något om Kuba. Märkligt, vid en snabb sökning på deras hemsida står att Castros avgång kan ge en chans till demokrati på Kuba samt att man kritiserar Kuba när man bryter mot de mänskliga rättigheterna. Söker man Kuba på miljöpartiets hemsida hittar man förresten en debattartikel där partiets utrikespolitiska talesperson i riksdagen, tillsammans med partiets representant i EU-parlamentet, skriver: “Den borgerliga upprördheten över temakvällen om Fidel Castro och Kuba i Sveriges Television torde vara årets överreaktion från några som saknar perspektiv på vår värld i dag. Man silar mygg och sväljer kameler.”
Smidigt.
Nu kanske alla bloggläsare tycker att jag är lite orättvis mot Grön ungdom. Grön ungdom är väl en självständig organisation som inte ska blandas ihop med Miljöpartiet. Well… Grön ungdom har inget eget principprogram eller liknande. Man lyder helt sitt moderpartis åsikter, och har alltså ingen möjlighet att driva egen politik gentemot partiet eller övriga samhället som omoderna organisationer som typ Ung vänster och VSF kan och gör. Fan vad progressivt! Ursäkta, men vad gör ni på era kongresser egentligen?
Visst, jag förstår att Miljöpartiet och Grön ungdom känner sig hotade nu. I takt med att bakgrunden till klimatförändringarna blir allt svårare att undgå är det tydligt att det enda svenska parti som driver någon form av modern, realistisk miljöpolitik värd namnet är Vänsterpartiet. Det som står bakom övergreppen mot vår planet är nämligen det ekonomiska system vi lever i, nämligen kapitalismen. Hoppsan det räckte inte med att vara snäll och oförarglig och vilja krama sälar för att driva en vettig politik. Vad ska vi göra nu? Tja, efter vad jag har förstått så är lyckoforskning det enda rimliga för framtiden. Till skillnad från ökade klassklyftor, interndemokrati och att typ inse vad politik är över huvud taget. Far out man.
Jag kan lösa er forskningsproblematik right about now. Vi är olyckliga (and don´t we know it) för att vi lever i ett kapitalistiskt, sexistiskt, rasistiskt apsamhälle som genomsyrar alla vår relationer. Lösningen är inte att bilda ett låtsasparti, sjunga motioner på kongressen och leka klapplekar. Det är att förändra samhället i grunden.
I bloggosfären - Att miljömupparna beter sig orimligt och ideologiskt ryggradslöst är väl en sak. Den så kallade sossen Jonas “jag-bloggar-därför-är-jag” Morians tradiga ideolgilösa lallande börjar däremot bli allt mer irriterande. Snälla Jonas, du är inte sosse, gör om gör rätt!
Redundans bjuder på kanske månadens roligaste inlägg, eller snarare månadens roligaste facebook-konversation.
Intressant? Tryck och sprid.
Andra skriver om miljöpartiet, grön ungsom, vänsterpartiet, Jonas Morian, liberaler, borgare
Sparat under: Uncategorized | Etiketter: a-kassan, begreppsinmutning, borgare, liberaler, miljöpartiet, Peter Eriksson
Så var det dags för Miljöpartiet att (än en gång) bekänna färg. Ingen nyhet direkt, men om det vore det vore det sannerligen en olycklig sådan. Den här gången gäller det a-kassan, som enligt miljöpartiets partistyrelse bör vara statlig och obligatorisk. Men en vänstervariant på en sådan, menar Peter Eriksson. Och visar än en gång att miljöpartiet är en vilsegången skara utan ideologisk kompass.
Miljöpartiet gör precis det borgarna tror att de ska lura vänstern till. Obligatorisk a-kassa under staten, lika för alla, det gillar väl vi? Nej, Totto, det gör vi inte, och till skillnad från miljöpartiet har vi något som kallas ideologi i ryggen. Låt mig förklara.
Sedan försämringarna i a-kassan och framförallt avgiftshöjningarna har nästan 300 000 personer lämnat kassorna. Om a-kassan blir obligatorisk är risken att folk istället väljer att gå ur facket, vilket vore förödande för den svenska arbetarklassen. En grundpelare i den välfärd vi trots allt har i Sverige (även om borgarna gör sitt bästa för att riva den) är just den svenska modellen. I och med att våra fackföreningar utgörs av dess medlemmar och a-kassorna är knutna till dessa, har svenska löntagare historiskt sett haft ett jämförelsevis stort inflytande på arbetsmarknaden avseende sina löner och villkor. Lägg märke till; historiskt sett. Det kan förändras, och kommer att förändras om borgarna fortsätter gå lösa. För att knäcka koden måste vi knäcka deras retorik. Here we go.
Det ska löna sig att arbeta. Den borgerliga regeringen har inte bara höjt avgifterna i a-kassan, man har sänkt ersättningsnivåerna, tagit bort studerandevillkoret och förändrat grundfinansieringen så att man allt mer närmar sig en helt avgiftsfinansierad försäkring (vilket dessutom inneburit enorma skattelättnader för Wallenberg och Von Swiskonstråhle). Samtidigt fortsätter man att driva sin galna retorik om att det ska löna sig att arbeta, som om alla arbetslösa kvinnor, invandrare och ungdomar där ute i landet aldrig har sökt jobb? Ergo; arbetslösheten beskrivs allt mer som ett individuellt problem som är upp till alla små entreprenörer att lösa med sina egna bara händer.
Hellre jobb än bidrag. Återkommer ibland som bidragsberoende. Tro mig, jag skulle kunna skriva en hel avhandling om detta, men nu var det a-kassan det gällde. A-kassa är inget jävla bidrag, det är en försäkring. Basta! Anledningen till att vi vill ha en hög a-kassenivå för låginkomsttagare är för det första att de som tjänar minst, typ LO-kvinnor, ska kunna leva under rimliga förhållanden även om de blir arbetslösa. För det andra har lägstanivåerna konsekvenser för det stora kollektivet. Personer som inte klarar sig på sin arbetslöshetsförsäkring har större skäl att ta jobb till vilken lön som helst. Detta leder till lönedumpning. Ergo; en av arbetsmarknadens mest utsatta grupper beskrivs som en samhällets kräftsvulst och riskerna för kollektiva försämringar i lönesättningen ökar.
Full sysselsättning. Minns ni välfärdssamhällets glansdagar då full sysselsättning betydde…ja, full sysselsättning? Det var då. Moderaterna, som flitigt använder detta begrepp för att lura folk att de är typ sossar fast lite effektivare/hippare/mindre byråkratiska, har nämligen helt på eget bevåg också laddat det med en egen innebörd. Numer måste full sysselsättning, enligt regeringens finansplan, vara relaterad till ” att öka den sysselstättningsnivå som är förenlig med stabil inflation och ekonomisk balans”. Vi har ett uttryck för det i värmland. Hittipå. Och nu avser jag både inflationsmonstret och begreppsinmutning. Ergo; regeringens arbetsmarknadspolitik syftar inte alls till att alla ska få jobb. Bara ett hårdare, otryggare klimat där individen skuldbeläggs och samhället är till för de starkaste och rikaste.
Så. Efter en liten begreppsgenomgång med utgångspunkt i borgerlighetens (inklusive dess vänsterflank) förslag om obligatorisk statlig a-kassa kan vi alltså sammanfatta. Borgerligheten satsar på en försvagad fackföreningsrörelse och en otryggare arbetsmarknad med sämre löner och villkor. Vägen dit går via försämrad a-kassa, om möjligt en obligatorisk sådan vilket försvagar fackföreningsrörelsen ytterligare. Metoden är avgiftshöjningar, sänkta ersättningsnivåer och begreppsomvandling. Peter Eriksson, det här är ett klockrent exempel på varför Vänsterpartiet inte bör ha en gemensam valplattform med er. Den anledningen baseras på nödvändigheten att ta ställning i grundläggande intressekonflikter som finns i vårt samhälle. För att ge ett konkret vänsteralternativ som kan tas på allvar är denna uppfattning något som inte är förhandlingsbart.
Intressant? Click and spread the word!
Förresten. är det bara jag som tycker att det är sanlöst kul att den vedertagna förkortningen för militärpolis är just - Mp. Jaha, ja jag tänkte väl det. Nu återgår jag till Clausewitz. Och apropå Clausewitz, läs även Martin på Jordräntas orerande på samma tema.
Uppdaterat - nu glömde vi begreppet maffiamteoder, men det får vi ta någon annan gång. Tills vidare visar MUF vägen.
Läs även andra bloggares åsikter om a-kassan, miljöpartiet, regeringen, vänsterpartiet
